Jon Åslund

Jag har varit datanörd, ända sedan jag var 5-6 år och spelade ett flygsimulatorspel hemma hos Fredrik Skåning (han hette Fredrik och han talade skånska) på hans pappas dator. Det var på den tiden då alla kallade dem ordbehandlare. Några år senare hemma hos familjen Dahl såg jag min första C64. Jag spelade ett bmx-spel hur länge som helst och även ett enkelt gissningsspel som den äldste brodern i familjen hade skrivit själv. Det var helt uppenbart att det var riktiga personer som hade skrivit alla datorspelen som jag hade spelat tidigare, men nu hade jag en livs levande programmerare framför mig som kunde berätta för mig hur saker och ting fungerade.

Min bror och jag lyckades tjata oss till en dator så att vi kunde spela datorspel hemma. Vi fick en C64 i julklapp, men jag kommer inte ihåg riktigt när det var, om jag var 8 eller 9. Det var i alla fall väldigt klurigt att läsa den engelska manualen om hur man programmerade basic. Jag skrev av några exempel ur boken, men tröttnade ganska snabbt. Det var trots allt spelen som hade lockat mig. Jag spelade väl i princip oavbrutet ända tills jag blev 13-14 år, då vi hade köpt en Amiga och jag testade att skriva lite program igen. Ju mer åren gick desto mindre spelade jag. När jag hade slutat gymnasiet så spelade jag i princip ingenting. Ibland var jag hemma hos en kompis och lirade något playstationspel, men det var ungefär allt. Min kärlek till filmen Resident Evil beror på att jag har spelat alla spelen (fast nu när jag just såg den sidan insåg jag att det har jag inte alls, bara de tre första).

Ända tills för ett och ett halvt år sedan, då jag spelade Dance Dance Revolution (eller Dancing Stage som den europeiska varianten heter) för första gången. Jag hade spelat det på hemmamattor tidigare, men nu var det på arkad, ute på Big Fun på Heron, vid IKEA i Kungens Kurva. När jag kom hem sökte jag mig ut på nätet och beställde dansmattor. Tvspel hade plötsligt blivit så kul igen att jag var tvungen att kunna spela hemma. Jag började till och med flitigt hänga på DDRSveriges webbforum. Efter ett år hade mattorna blivit så utslitna att jag inte orkade spela längre. Endast några gånger på arkad har det blivit det senaste halvåret, men jag blev fortfarande bättre av någon anledning. Förra veckan drog jag fram den ena mattan som fortfarande är vid liv och klarade Can’t Stop Falling in Love (speed mix) för första gången, en låt som jag länge strävat efter att klara. Jag klarade dessutom Max 300 med tangentbord. Jag sitter still och inte gör någonting i några månader och blir mycket bättre. Tänk om allt vore så.

I söndags när jag satt och inte försökte klia på mina myggbett tänkte jag: “Nä, om man skulle ta och köpa sig en handkontroll”, vilket jag gjorde. Väl hemma glömde jag bort tid och rum och framförallt mina myggbett, när jag försökte fixa så att jag kunde spela supernintendospel på min tv med min handkontroll som båda var kopplade till min dator som körde ZSNES. Handkontrollen funkade perfekt, tv-ut likaså, men inte båda tillsammans. Jag har fortfarande inte lyckats lösa det, men jag tänker inte ge upp.

Som om inte detta vore nog, så funderar jag på att köpa en Gamecube, enbart så att jag kan spela Ikaruga, ett spel jag aldrig har testat, men är helt övertygad om att jag kommer tycka om.

Nu ska jag se om jag kan få igen ZSNES ordentligt igen, så att jag kan klara av Secret of Mana och skryta för Fredrik (från Dalarna, inte Skåne) på jobbet på måndag. Eller så kan jag glömma alltihop, gå ut och träffa människor, njuta av värmen, flörta, kanske till och med fråga hon på NK om en date, äta glass, slappa, läsa en bok på stranden, paddla kajak vid Djurgården. Nääääääääääää, jag bara skojade. Klart jag ska spela tv-spel.

This entry was posted on Saturday, July 2nd, 2005 at 0:21 and is filed under Machinedance. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.