Jon Åslund

Några av mina favoriter:
White Ninja is in a corner
White Ninja and the rabbits
White Ninja uses a cordless phone
White Ninja smiles fake for pictures
White Ninja sits on Santa’s lap

För länge sedan var jag ung och naiv (till skillnad från nu när jag är lite äldre och naiv) och lyssnade på p3. Väldigt många program slutade med att de berättade vem det var som hade varit programledare, vem som hade varit producent, och vem som hade valt musiken. Det var dock alltid Germund Stenhag som valde musiken, hela tiden. Det var säkert vissa program där han inte valde musiken, men där sa de inte heller vem som hade valt den. Varför nämndes det över huvud taget? Varför skulle den här Germund nämnas för att han hade valt 7-8 låtar till något program? Det hela kändes lite töntigt, men jag hade svårt att tycka illa om Germund, för han valde faktiskt alltid bra låtar. Höjdpunkten var nog Flipper på lördagar då han verkade flippa ur helt och välja de mest besynnerliga låtar (här kanske mitt minne sviker, det kanske inte var han, men Flipper hade i alla fall sjukt bra musik). Efter ett tag så hörde jag honom prata också, ofta tillsammans med Calle Dernulf, då han gästade p3 dans, eller senare när Calle och Germund blev programledare i p3 klubb. Jag visste det redan sedan innan, men det var uppenbart när man hörde honom prata att han var minst lika stor musiknörd som jag är datanörd.

Anledningen till att jag nämner detta är att min kollega Tobias sitter och spelar lite musik och han väljer bara bra låtar. Jag tror att jag skulle kunna lyssna på allt han väljer under flera timmar och inte bli besviken. Jag antar att det är sådant här som Audioscrobbler är till för. Det skulle vara trevligt att i sitt fina musikspelarprogram kunna säga att idag vill jag att Germund Stenhag, Fredrik Lindström eller min kollega Tobias väljer musiken. Dock har jag inget fint musikspelarprogram. Ett sådant har för mig väldigt lite med själva musiken att göra. Det hela är enbart ett problem att navigera och presentera data. Det är säkert möjligt att det bästa programmet redan finns, men jag har inte sett ljuset ännu för all metadata är så dålig eller så finns den inte alls och jag måste lägga in allt själv.

Jag kanske har för höga krav, men artist, utgivningsår, album och låtnamn räcker verkligen inte till. När jag vill lyssna på något så tänker jag ofta i stil med “de där låtarna som Kai tog med sig när han var på besök i mars”. Nu kommer jag i och för sig ihåg att den samlingen innehåller några låtar av Diary of Dreams, men jag kommer inte ihåg exakt vilka låtar eller någon av de andra artisterna. Här kan säkert simpla “taggar” hjälpa mig, bara det finns ett program som kan hantera det snyggt. Visst, jag kan kanske skriva något själv, men det känns som om någon redan borde ha löst det här, och dessutom är jag väldigt lat. Det borde finnas en svensk LazyWeb. Jag verkar vara en av de få Linuxvänner som faktiskt ser fram emot nästa version av Windows (eller om det nu är nästnästa) som sägs ha stöd för metadata i filsystemet och framför allt, alla smarta program för att kunna navigera, söka och redigera. Det ryktas om att ett gäng forskare i Redmond sitter och klurar stenhårt på det här.

Hur tänker Germund och Tobias när de väljer musik, och vad använder de för metod? De verkar ju lyckas på något sätt i alla fall. Det känns som om jag skulle kunna hålla på att blaja hur länge som helst om hur man väljer musik, ett ämne som jag för några år sedan tyckte var en löjlig sak, men som jag nu tycker är väldigt svårt.

Inte för att folk behöver se på mer tv än de redan gör, men om man vill se på andra länders tv-kanaler är wwwiTV.com en trevlig sida. När jag pluggade tyska (jo, jag har hela 40 poäng tyska, ich bin eine Wienerwurst), så kollade jag ibland nyheter på nätet via tyska nyhetsprogrammet Tagesschau. Det var 1997/1998, så det var inte direkt någon vacker syn. Det var ett litet pluttigt fönster med grusig bild och man var tvungen att använda ett väldigt buggigt plugin till Netscape som hette VDO. Då jag endast hade min Amiga 4000 hemma, som klarade mycket, dock ej läskiga videoformat, så var jag tvingad att sitta i skolan för att se filmerna, men jag satt där ganska mycket ändå, då de hade snabb internet.

Idag har jag lyssnat på det lysande soundtracket till filmen Queen Millennia, en gammal japansk tecknad film (givetvis) från 1982. Filmen är bara en sammanfattning av den 41 avsnitt långa tv-serien av samma namn. Lite snyggare tecknat och bättre musik i filmen, men det är serien man ska se om man gillar saker som story.

Queen Millennia är gjord av Leiji Matsumoto som har gjort massvis med kända serier som till exempel ingen känner till i alla fall även om jag namedroppar några. Många kommer dock ihåg Daft Punks tecknade videor till deras låtar från albumet Discovery. De tre första spelades väldigt mycket på MTV när det begav sig och jag tror även att fjärde och kanske femte låten visades. En popgrupp från en främmande planet där alla är blåa blir kidnappade av läskiga rymdninjor och förs till jorden av någon slags ond mediamogul. Givetvis uppfattar vår hjälte en nödsignal och beger sig iväg i sitt elgitarrsformade rymdskepp för att rädda popgruppen. Hela skivan är gjord med den tecknade filmen i bakhuvudet och filmen passar perfekt in. Filmen heter Interstella 5555 och har nog världens bästa soundtrack.

Anledningen till att jag fick nys om Queen Millennia var att min kompis Kai från Tyskland undrade om jag hade intromelodin till tv-serien, då han visste att jag var ett stort fan av anime. Jag hade aldrig hört talas om serien och började forska lite. Serien sändes i början av 90-talet dubbad i Tyskland under namnet Die Königin der tausend Jahre på en lokal tv-kanal i München som hette Tele 5. Serien blev väldigt populär och köptes snabbt upp av andra tv-kanaler och visades för hela tyska folket, som givetvis jublade av glädje (det där sista hittade jag på själv). Serien verkar även ha visats på spanska, franska och italienska, men det är framförallt i Tyskland som serien är kultförklarad. Ingen officiell engelsk version finns, men filmen och seriens åtta första avsnitt är översatta av fans. Som vanligt känns det som om jag kommer hinna lära mig japanska innan den släpps på ett språk jag förstår tillräckligt. Nej, dubbad tyska gills inte. Jag är nörd. Textad tyska skulle funka.

Uppdatering: Trots mina efterforksningar lyckades jag missa att det är Leiji Matsumoto som har gjort Starzinger, som faktiskt blev känd i Sverige.

Jono Bacon (from Lugradio) writes about about Linux for videoproduction, promoting the great tools we now have, the framework GStreamer and the video editor PiTiVi. I am however more looking forward to DIVA, another video editor, also using the GStreamer framework, but written in Mono instead of Python and with a more clearly stated goal of being compatible with the Gnome HIG. It’s very interesting to follow the development of DIVA at the author’s blog. May the best video editor win!

Starwreck: In the Pirkinning är efter flera år äntligen färdig. Det är en finsk fan-film av fans och för fans av serier som Star Trek och Babylon 5. Till skillnad från många andra fan-filmer är den här lång som en vanlig långfilm, vilket är kul, men samtidigt lite oroväckande. Filmskaparna har lärt sig mycket om filmning under årens lopp och de verkar ha filmat om hela filmen flera gånger. Hoppas att det även gjordes en behind the scenes-dokumentär. Då de inte verkar planera någon svensk visning (de ska turnera Finland runt), får jag se till att köpa DVD:n och så kan vi filmvisning hemma hos mig. Alla scifinördar välkomna!

SushiJeff som tog en fin bild på en hund med husse tipsar om en japansk ordbok för Mac som heter Jisho. Jag är givetvis snabb och tipsar tillbaka om jisho.org, en japansk ordbok på webben som min kompis Kim har skrivit.

Surfar in på DDRSveriges forum. Inget spännande har hänt, i alla fall inte i Stockholm. Det verkar vara lite mer drag i Göteborg. Lista över dansmaskiner i Sverige.

Såg den tredje delen av Banner of the stars. Tyvärr lite kort, men annars väldigt bra. Folk med blått hår, spetsiga öron, i rymden, kan det bli bättre?

Det har kommit en fjärde bok, så det kanske kommer en till anime. Hela serien är baserad på böcker som är väldigt populära i Japan. Skulle väldigt väldigt väldigt gärna vilja läsa dem. Vi får se vem som hinner först. Antingen jag, som hinner lära mig tillräckligt mycket japanska för att förstå böckerna, eller någon som köper in rättigheterna och översätter dem. Det finns fan-översättningar av den första trilogin Crest of the stars. Har hört att de inte ska vara superbra, men de kan nog komma till stor hjälp om jag försöker ge mig på den japanska versionen.

Igår såg jag pilotavsnittet av den nya tv-serien Prison Break som kommer att börja sändas nu i höst. Väldigt trevlig överraskning. Den handlar om Michael Scofield som frivilligt låter sig fängslas för att kunna fly därifrån med sin bror Lincoln som sitter fängslad för att ha mördat vice presidenten och ska avrättas om några månader. Michael spelas av Wentworth Miller och gör en oerhört bra insats. Lincoln spelas av Dominic Purcell som några kanske kommer ihåg som John Doe. En av de slemmigaste typerna i fängelset spelas av Peter Stormare.

Jag får lite nostalgiska känslor när jag tänker tillbaks på den tiden då jag spelade brädspel som monopol, bondespelet, finans och drakborgen, men antagligen inte lika mycket som Raufi och Felipe från bloggen Sällskapsspel. Det är ännu en välskriven blogg (även delvis från Gävle), som jag hittade av en slump då jag skulle kolla om mitt namn kom upp ordentligt när jag pingade nyligen.se. För dem kanske det inte är nostalgi, då de verkar spela alla slags spel, gamla som nya, hela tiden.

Idag tycker jag allra mest om det gamla kinesiska brädspelet Go, eller tyska brädspel. Tyskarna tar brädspel, likt många andra saker, på fullaste allvar. Varje år tävlar också flera spel om att få utmärkelsen Spiel des Jahres, och likt Oscar är det prestigefyllt att ens bli nominerad. Alla känner säkert till spelet Scotland Yard och har man hängt med och spelat något nytt brädspel de senaste fem-sex åren har man säkert spelat Siedler von Catan eller Carcassonne. Dessa tre är nog de spelen som är mest kända i Sverige, av de som vunnit Spiel des Jahres.

Min kompis Erik som numera nästan enbart är intresserad av cykling, spelade en gång i tiden väldigt mycket Scrabble. Jag, Erik och Patrick var ute och drack öl häromdagen för att fira vår seger över mattekursen Difftrans och jag nämnde att det fanns en film om några av de som spelar Scrabble på elitnivå. Filmen heter Word Wars och på Sällskapsspel kan man givetvis läsa en recension.

Vid ett flertal tillfällen, när jag har försökt förklara vad den japanska tecknade serien Fruits Basket handlar om, har jag förtvivlat utbrustit “Men har du aldrig lekt fruktsallad?!”. Sällskapsspel har bjudit in Markus från Fruktstund att gästblogga och han väljer givetvis att förklara leken fruktsallad. Fruits Basket är det engelska namnet på leken fruktsallad. Seriens huvudperson är en tjej som till en början är hemlös och bor i ett tält i skogen efter att hennes mamma har dött. Hon blev retad när hon var liten, men hon förstod det aldrig. När de lekte fruktsallad ville hon alltid vara onigiri, alltså en risboll som inte är en frukt, även om de ibland innehåller inlagda plommon. De andra barnen lät henne vara det, men i och med att det inte var en frukt blev hon aldrig uppropad och fick aldrig byta plats med någon. Hon var dock alltid väldigt glad för att hon fick vara risboll, som hon tyckte så mycket om.

Dessutom, glöm inte bort bort den nionde och reviderade gyllene sällskapsspelregeln: “Synkroniserade rökpauser är att föredra. Dock ej toalettbesök.”