Arga leken börjar nu
Just nu sitter jag och lugnar ner mig tillsammans med en ask tutti frutti. Inte bara sällsynta, de är även gömda i de affärerna där de finns. I min lokala butik hittar man dem på hyllan precis ovanför stångkorven.
När jag satt på tunnelbanan på väg hem kände jag mig lite paranoid. Inte den som en man klädd i enbart Hammarbyhalsduk på väg till Solna känner, utan en lättare variant, där jag bara tyckte att folk tittade på mig konstigt. Efter ett tag insåg jag att det var jag som tittade på dem och att de oroligt tittade tillbaka på mig. Den oskrivna regeln säger att man inte får titta på någon i mer än en sekund, men jag var antagligen så trött att jag bara stirrade rakt ut. En tjej som jag precis hade tittat på började dock skratta, kanske inte åt mig, men det gjorde att jag också började skratta, trots att jag försökte kväva det genom att bita mig i läppen. Några sekunder senare började vagnens bebis (det finns alltid minst en i varje vagn) gapskratta. Mammor som kittlas är tydligen hur roliga som helst!
Jag försökte sitta helt rakt och se jätteuttråkad ut, precis som alla andra. Då slog det mig att alla såg ut som om de precis var på väg att leka arga leken. Vi hade passerat Fridhemsplan och min hjärna var i full gång med att räkna ut vilken arg min jag skulle behöva använda för att vinna mot mannen snett till vänster. Ah, han biter sig i läppen. Tjejen till höger kisar och ser bister ut. The game is on! Sedan satt jag tre stationer och försökte se helt oberörd ut, trots att jag egentligen höll på att explodera av skratt. Ibland hade jag lugnat ned mig, men då började bebisen skratta igen och förstörde allt. Jag tror jag förlorade mot alla i hela vagnen, utom möjligtvis bebisen.
En liknande skrattattack inträffade för några veckor sedan då en kompis hade skickat mig länken till en VG Cats-seriestrip.
January 29th, 2006 at 23:47
Älskling, älskling, älskar du mig så måste du le!
January 29th, 2006 at 23:54
Älskling, visst älskar jag dig men jag kan inte le.