I lördags var jag på fest med monopoltema. Folk kom utklädda till strykjärn, Norrmalmstorg och andrapristagare i skönhetstävling. Jag var för lat för att klä ut mig, även om jag gärna hade kommit som Narvavägen, i det där härliga orangegulrutiga mönstret, eller som Hornsgatan, med ett rött band runt halsen. Ölen kostade 2000 kr, men pengarna var gratis. Man kunde dryga ut kassan genom att passera gå, spela blackjack, smöra för festarrangörerna och utnyttja de chanskort som man hade fått. Själv vann jag en tävling i Dance Dance Revolution och inkasserade 6000 kr. Det var tydligen en intensiv jakt om att få mest pengar på banken vid festens slut. Jag hade missat det hela, men det fanns en hiscorelista på scenen. Några hade samlat på sig flera hundratusen när min kompis Andreas, med ett välplacerat övertalningschanskort, några minuter innan stängning, sätter in 2147483647 kr, en härligt rund siffra för oss som pysslat för mycket med datorer.
I och med att det var monopolpengar gick det inte att växla till någon mindre virtuell valuta. Enligt mig är all valuta virtuell, den svenska dock mer påtaglig då den bland annat kan kopplas till det reella taket över mitt huvud. I den intressanta icke-riktiga världen Second Life finns valutan Linden Dollars. Dessa går att officiellt byta mot riktiga dollar. Det finns även en bostadsmarknad och mäklare. Jag höll på att skriva virtuella mäklare, men de är faktiskt riktiga, trots att landet de mäklar är virtuellt. En del tjänar dessutom pengar i den riktiga världen. Den mest kända, även kallad The Government i sin värld Dreamland, är Anshe Chung. Enligt en intervju är hennes virtuella tillgångar hett eftertraktade av en rysk maffia. Hon blev dessutom sur för några månader sedan när Linden Labs (som är arkitekterna av Second Life) ändrade på transportsystemet.
Du kan när som helst förflytta dig till någon del av världen, men du landade alltid vid hubstationer, alltså ungefär som en tågstation, utan tåg. Land nära en hubstation var då värt lite mer, då det lockade till sig fler lata nybörjare som inte orkade gå långt trots att de satt ned, och du hade större chans att kränga fler objekt, om du hade en liten affär vid hubstationen än mitt ute i vertexskogen. Linden Labs plockade bort stationerna och lät folk förflytta sig vart de ville. Anshe, deras bästa kund, blev arg. Linden Labs sa förlåt och erbjöd lite pengar tillbaka och alla vara nöjda och belåtna igen.
Trots att det inte råder direkt brist på land och att det finns ett väldigt trevligt transportsystem, finns det i alla fall något som kan kallas för bostadssituation i Second Life. Den kan omöjligen vara sämre än Stockholms, men det är lite lustigt att den finns över huvud taget. Själv skulle jag gärna se en till dimension. Lite svårnavigerad kanske, men oj vilka planlösningar, 1:a med kokvrå och hemliga lönngångar överallt. En annan sak jag skulle vilja se är en bostadsituation som förändrar sig själv, baserat på kärlek. Avståndet mellan alla personers bostädar är omvänt proportionellt mot hur mycket man tycker om varandra. Det är uppenbart att det skulle bildas någon slags hippiekollektivgröt i mitten, med små förortskluster med olika hippieklaner som krigar mot eller struntar i varandra runt omkring. Sedan kanske en karavan med ständigt förflyttande husbilar med konflikträdda människor och stalkers. Jag tänker sluta svamla nu, men ni får gärna spinna vidare.
