Jon Åslund

I slutet av påskhelgen hände det äntligen. Jag har gått och väntat i flera månader, långt innan december, då det hela liksom lades på is, ibland försökt glömma, men jag visste att det skulle ske någon gång. Mitt huvud spekulerade vilt förra veckan och påskdagen gick åt till att otåligt vänta på det oundvikliga. Mot kvällen stod det klart och när jag vaknade på morgonen på måndagen visste jag att jag kunde berätta det för henne.

Vi träffades på stan och gick runt överallt för att hitta någonstans att äta, men alla våra favoritställen var stängda. Den vänliga hälsningen “Glad påsk!” kändes mer som “Stick och brinn!” efter ett tag. Det blev till slut Malaysia och jag kände för att fira med gröna pannkakor till efterrätt, mmm smaskens!

Efter maten åkte vi hem till mig och kollade på Beetlejuice och spelade massa tv-spel (as you do). Efter ett tag tog batterierna slut och det fanns inga ursäkter kvar att hålla inne med det. Hela min kropp pirrade av upphetsning. Jag vände mig om i soffan och tittade på henne.

– Jag har något jag vill berätta.
[lång tystnad]
– Okej.
– Debian 4.0 är släppt!!!
– Eh, va?
– Precis! Jag trodde inte det var sant heller först. Det släpptes igår. Det har ett helt ny grafiskt installationsgränssnitt, översatt till 58 språk, stöd för amd64-arkitekturen, mer än 18000 paket som nu med Secure APT dessutom är signerade för ökad säkerhet.

Det visade sig att hon inte alls var lika exalterad som jag var, vilket jag i och för sig redan visste innerst inne. Hon kör ju Windows. Av någon skum anledning fanns det dock ett svagt ljus av hopp och jag tänker inte ge upp riktigt än. Det lär ju släppas ytterligare en version av Debian, som givetvis kommer vara ännu bättre!

Det ni just läste var två sanningar med modifikation. Imorgon tänker jag fira genom att stolt bära en nördig Debian-t-shirt som jag ska visa för flera hundra människor. Kanske äter en glass i Vallentuna också och tänker på stabil datorunderhållning något år framöver. Sweet!