Jon Åslund

Köpte tvättmedel och keso idag. Hade tänkt tvätta… och äta keso. Men någon stal den tvättid jag tänkte stjäla! Medan jag åt keso insåg jag att det fanns 3 giltiga särskrivningar av kulörtvätt, som kan sammanfattas med följande ramsa:

Kulörtvätt är till för kulör tvätt.
Kul örtvätt är till för barn.
Kulört vätt är tillkrånglad svenska för använt för mycket vattenfärg.
Banjo!

Fast ramsor kan vara så svåra och tillkrånglade. Så jag kom på lite sköna rapstick man kan slänga in emellan för att få ett tyngre flow och mera känsla. Föreställ er en slags duett med mig själv. Den går så här:

Kulörtvätt är till för kulör tvätt.

Yeah, aha, aha!
Wash separately!
Got to, got to, sepa-raaae-yeah-aaaa-yeah-aaaaate
or else

Kul örtvätt är till för barn.

Gimme one of those!
I mean the funny earwash, yo!
Not that I have anything against children
No no no
It’s just that
what?
It’s just that…
that what?
that I am still looking for
my children’s mother or
or what?
it had to rhyme that!

Kulört vätt är tillkrånglad svenska för använt för mycket vattenfärg.

yeah, all wet and painted
love’s all tainted
too much
it buckles

Banjo!

a musical instrument!
I don’t get it
it’s a lot like love
I don’t get it
what’s up with all the cottage…
cheeeeeeeeese?

Vissa stunder känns det oerhört bra att ha en frys, som t.ex. imorse. När jag som vanligt skyndade mig igenom min trasiga morgonrutin upptäckte jag att något luktade lite äckligt. Det var svårt att placera exakt varifrån lukten kom, men det påminde lite om ölen som jag stoppade in i frysen i lördags för snabbkylning som vid det här laget var tämligen exploderad. Jag öppnade dörren och tittade in. Där låg den, överallt, en sprängd Maredsous 8, röd, 75 cl. Sedan stängde jag frysen igen och gick till jobbet. Det är ju ändå en frys, något ska den vara bra för, t.ex. frysa saker så att de inte flyttar på sig eller rinner iväg.

Här kändes allting jättebra. Jag hade aldrig insett hur bra det kunde kännas att ha en frys. Jag skuttade iväg till jobbet och trots att det var måndag var jag väldigt glad, ända tills en fågel bajsade på mig. Sedan blev det värre. Paranojan började sätta fart. Fåglar tittade på mig skumt, snygga tjejer tittade på mig skumt… varför skulle de… aah, har jag fågelbajs i håret, har jag fågelbajs i håret… men jag kunde pusta ut. Hon på caféet sa att jag inte hade fågelbajs i håret… allt hade kommit på skon.

När jag kom hem försökte jag först låtsas som att jag inte behövde frosta av. Frysen kunde väl hålla ölen stilla hur länge som helst? Kanske blogga lite… nä, se på film… Sedan kom jag på, tänk om det blir strömavbrott. Då kommer inte internet fungera och jag har inget att göra och måste frosta av. Lika bra att göra det på en gång.

Trots att det är en ganska liten frys blev jag förvånad hur mycket is den innehöll. Undrar om det är så här isarkeologer känner sig när de borrar sig in i något isblock. Vad kan döljas där inne, perfekt bevarat sedan urminnes tider… Åååh, en alldeles för gammal lax, utdöd sedan flera hundra år och dessutom spetsad med glassplitter om det fanns några tveksamheter till att den var död. Vad mycket bröd det fanns förr förresten, små bullar, tunnbrödrullar, toast. Som isarkeolog förväntar man sig kanske inte så mycket vegation, men döm om min förvåning, när jag upptäcker att alla de där frysta grönsakerna som jag köper hela tiden, inte blir uppätna. Inte av mig i alla fall. Det är isen. Den rullar fram och slukar i sig broccoli och ostschnitzel som om det vore en ny istid.

Jag körde med cool fjortis-metoden för att bedöma hur gamla saker var. Man tar upp valfritt ting, säger “amen guuuud vad gammalt asså” och lägger i slänghögen. Nu är nästan allt slängt och jag har en fin frys som inte luktar öl. Heja mig!