Jon Åslund

Jag har aldrig varit en flitig besökare av Stockholms filmfestival, även om jag gillar film. De enda filmerna som jag kan komma på att jag har sett var Ghost in the Shell 2: Innocence och Appleseed (2004) som visades för två år sedan.

En anledning att jag inte sett mer är att jag brukar komma på det för sent och inte hinner köpa biljetter. Trots intensiva reklamkampanjer med snygga affischer som är svåra att undvika, så orkar jag inte välja vilka filmer jag ska se. En stor anledning är att de har sådan kass hemsida. Den är jobbig att navigera, informationen och bilderna är inte speciellt bra och de har inga webbflöden för nyheter, bara nyhetsbrev via e-post. Sedan verkar sidan alltid dö under hög last varje år när de släpper biljetterna.

När jag snabbt skummade igenom titlarna i deras programöversiktspdf kände jag bara igen A Scanner Darkly, Chocolat och Gilbert Grape. Detta betyder inte att de visar dåliga filmer. Det är bara jag som har dålig koll. För att skaffa mig lite bättre koll, gick jag in på hemsidan, valde alla sektioner, alla filmer, alla dagar och klickade sök, för att få upp en lista med alla filmer. Sedan klickade jag 132 gånger, ett klick för varje film och läste den lilla beskrivningen och då och då tittade på en bild om det fanns någon. Precis, det hade varit lättare att gå till någon biograf och hämta en tidning, men koll fick jag. Det känns som att i princip alla filmer är sevärda, men så mycket orkar/hinner man ju inte se. Här är min lista med filmer som jag vill se (några av dem är dock redan slutsålda):

A Scanner Darkly - Halvanimerad science fiction med bland annat Keanu Reeves och Winona Ryder.

Clerks II - Jag har faktiskt inte sett Clerks, men flera andra filmer av Kevin Smith, som alltid är bra.

Daft Punk’s Electroma - Daft Punks förra film Interstella 5555 gjorde att ordet soundtrack fick en liten annan betydelse. Filmen kom efter deras album Discovery, men det var svårt att avgöra om filmen hade anpassats efter musiken eller tvärtom. Electroma innehåller ingen musik av Daft Punk själva, men verkar ändå väldigt intressant.

Renaissance - Fransk animerad science fiction!

Surprisefilmen - Överraskning som sagt. Folk hoppas på Inland Empire - Lynchs nya film, men den är för lång och passar inte in i schemat. Själv hoppas jag på Pan’s Labyrinth, men det lär det nog inte heller bli.

The Fountain - Jag saxar från beskrivningen: “The Fountain is a hugely ambitious, endlessly romantic and visually stunning action-sci-fi-fantasy-melodrama.”

The Science of Sleep - Från regissören av Eternal Sunshine of The Spotless Mind.

Jag kan dock tänka mig att se de här filmerna också. AK3, Black Gold, Bortspolad, Cashback, Chocolat, Come Early Morning, Dragon Tiger Gate, Little Miss Sunshine, Macbeth, Mulberry Street, Oskuld, Princess, Re-cycle, Shortbus, Snapphanar, Sway, The Hawk is Dying, The Last King of Scotland, The Promise, The Sasquatch Dumpling Gang

Någon som har lust att se på film med mig?

Såg The Constant Gardener med Kalle idag. Jag kom in i filmen ganska snabbt och befann mig där ända tills den tog slut, då jag upptäckte att jag satt i en biograf, vilket jag inte hade tänkt på alls under de två timmar jag satt där. Den är annorlunda då den är en av få storfilmer som utspelar sig i Afrika. Annars är det en klassisk, lätt thriller om en man som försöker nysta upp en konspiration om mordet på sin fru. Välfilmad, men saknar något. Jag ger den fyra illgröna, sockerfria vattenmelonhalstabletter av fem möjliga.

Den finska science fiction-parodin Star Wreck: In the Pirkinning finns nu att ladda ned. Den är släppt under en creative commons-licens. Filmen handlar om den karismatiske Kapten Pirk och hans besättning och gör parodi på bland annat Star Trek och Babylon 5. Bra filmat med massor av specialeffekter samt mörk och rå (finsk) humor. Jag är sjukt imponerad av Samuli Torssonen och de andra som har gjort den och vill att alla, även om ni bara har en gnutta scifi-intresse, ska ladda ned och se den, samt givetvis sprida ordet vidare.

Igår fick jag min dvd av Star Wreck: In the Pirkinning som jag skrev om tidigare. Den utlovade filmvisningen blir nu på lördag, med början ca 20. Alla är välkomna. Skriv en kommentar eller skicka e-post om du vill komma.

Mycket bättre än jag trodde den skulle vara. Jag som inte läst eller sett någon tecknad version, utan bara sett Läderlappen från 60-talet och filmerna, har aldrig riktigt fattat varför han blev Batman, eller hur för den delen. Det var kul att se hur det började, men det gjorde att slutet kändes lite skyndat, som bjöd på få överaskningar även om det var underhållande. Skådisarna var bra, speciellt Gary Oldman. Sämst var publiken som lydigt fnissade vid varje dåligt skämt. Hoppas på Batman Continues.

Idag har jag lyssnat på det lysande soundtracket till filmen Queen Millennia, en gammal japansk tecknad film (givetvis) från 1982. Filmen är bara en sammanfattning av den 41 avsnitt långa tv-serien av samma namn. Lite snyggare tecknat och bättre musik i filmen, men det är serien man ska se om man gillar saker som story.

Queen Millennia är gjord av Leiji Matsumoto som har gjort massvis med kända serier som till exempel ingen känner till i alla fall även om jag namedroppar några. Många kommer dock ihåg Daft Punks tecknade videor till deras låtar från albumet Discovery. De tre första spelades väldigt mycket på MTV när det begav sig och jag tror även att fjärde och kanske femte låten visades. En popgrupp från en främmande planet där alla är blåa blir kidnappade av läskiga rymdninjor och förs till jorden av någon slags ond mediamogul. Givetvis uppfattar vår hjälte en nödsignal och beger sig iväg i sitt elgitarrsformade rymdskepp för att rädda popgruppen. Hela skivan är gjord med den tecknade filmen i bakhuvudet och filmen passar perfekt in. Filmen heter Interstella 5555 och har nog världens bästa soundtrack.

Anledningen till att jag fick nys om Queen Millennia var att min kompis Kai från Tyskland undrade om jag hade intromelodin till tv-serien, då han visste att jag var ett stort fan av anime. Jag hade aldrig hört talas om serien och började forska lite. Serien sändes i början av 90-talet dubbad i Tyskland under namnet Die Königin der tausend Jahre på en lokal tv-kanal i München som hette Tele 5. Serien blev väldigt populär och köptes snabbt upp av andra tv-kanaler och visades för hela tyska folket, som givetvis jublade av glädje (det där sista hittade jag på själv). Serien verkar även ha visats på spanska, franska och italienska, men det är framförallt i Tyskland som serien är kultförklarad. Ingen officiell engelsk version finns, men filmen och seriens åtta första avsnitt är översatta av fans. Som vanligt känns det som om jag kommer hinna lära mig japanska innan den släpps på ett språk jag förstår tillräckligt. Nej, dubbad tyska gills inte. Jag är nörd. Textad tyska skulle funka.

Uppdatering: Trots mina efterforksningar lyckades jag missa att det är Leiji Matsumoto som har gjort Starzinger, som faktiskt blev känd i Sverige.

Starwreck: In the Pirkinning är efter flera år äntligen färdig. Det är en finsk fan-film av fans och för fans av serier som Star Trek och Babylon 5. Till skillnad från många andra fan-filmer är den här lång som en vanlig långfilm, vilket är kul, men samtidigt lite oroväckande. Filmskaparna har lärt sig mycket om filmning under årens lopp och de verkar ha filmat om hela filmen flera gånger. Hoppas att det även gjordes en behind the scenes-dokumentär. Då de inte verkar planera någon svensk visning (de ska turnera Finland runt), får jag se till att köpa DVD:n och så kan vi filmvisning hemma hos mig. Alla scifinördar välkomna!

Jag får lite nostalgiska känslor när jag tänker tillbaks på den tiden då jag spelade brädspel som monopol, bondespelet, finans och drakborgen, men antagligen inte lika mycket som Raufi och Felipe från bloggen Sällskapsspel. Det är ännu en välskriven blogg (även delvis från Gävle), som jag hittade av en slump då jag skulle kolla om mitt namn kom upp ordentligt när jag pingade nyligen.se. För dem kanske det inte är nostalgi, då de verkar spela alla slags spel, gamla som nya, hela tiden.

Idag tycker jag allra mest om det gamla kinesiska brädspelet Go, eller tyska brädspel. Tyskarna tar brädspel, likt många andra saker, på fullaste allvar. Varje år tävlar också flera spel om att få utmärkelsen Spiel des Jahres, och likt Oscar är det prestigefyllt att ens bli nominerad. Alla känner säkert till spelet Scotland Yard och har man hängt med och spelat något nytt brädspel de senaste fem-sex åren har man säkert spelat Siedler von Catan eller Carcassonne. Dessa tre är nog de spelen som är mest kända i Sverige, av de som vunnit Spiel des Jahres.

Min kompis Erik som numera nästan enbart är intresserad av cykling, spelade en gång i tiden väldigt mycket Scrabble. Jag, Erik och Patrick var ute och drack öl häromdagen för att fira vår seger över mattekursen Difftrans och jag nämnde att det fanns en film om några av de som spelar Scrabble på elitnivå. Filmen heter Word Wars och på Sällskapsspel kan man givetvis läsa en recension.

Vid ett flertal tillfällen, när jag har försökt förklara vad den japanska tecknade serien Fruits Basket handlar om, har jag förtvivlat utbrustit “Men har du aldrig lekt fruktsallad?!”. Sällskapsspel har bjudit in Markus från Fruktstund att gästblogga och han väljer givetvis att förklara leken fruktsallad. Fruits Basket är det engelska namnet på leken fruktsallad. Seriens huvudperson är en tjej som till en början är hemlös och bor i ett tält i skogen efter att hennes mamma har dött. Hon blev retad när hon var liten, men hon förstod det aldrig. När de lekte fruktsallad ville hon alltid vara onigiri, alltså en risboll som inte är en frukt, även om de ibland innehåller inlagda plommon. De andra barnen lät henne vara det, men i och med att det inte var en frukt blev hon aldrig uppropad och fick aldrig byta plats med någon. Hon var dock alltid väldigt glad för att hon fick vara risboll, som hon tyckte så mycket om.

Dessutom, glöm inte bort bort den nionde och reviderade gyllene sällskapsspelregeln: “Synkroniserade rökpauser är att föredra. Dock ej toalettbesök.”

Revolutionary Girl Utena is one of my favorite anime series. The characters are great and the story is really powerful. It has drama that will bring you to tears, comedy that will bring you more tears, and action together with really cool music that won’t let you relax. I always thought Utena would make a great rock musical. If someone on Broadway picked it up, I would without a doubt book a flight to New York, just to go and see it.

Yesterday I found out that someone had made a live action (what anime fans call things that are not animated) musical of it, starring only girls. I found a 20 minute clip which basically retells the story of the first episode of the anime series. They don’t have much of a budget, the actors could be better, and the quality of the recording is awful, but still, I really want to see the whole thing. If someone has it or more info about it, other than what can be found on the wikipedia page, please tell me!

Some images from the clip:

Såg på Fantastic Four med Kalle idag. Vi var väl inte direkt imponerade. Victor von Doom spelas av Julian McMahon, som var han som gjorde serien Charmed värd att se. Det var kul att se honom igen, men roligare än så blev det inte. Trots alla imponerande specialeffekter, så var den inte speciellt underhållande.