Jon Åslund

Förra helgen, då jag åkte längst ut på Roslagsbanan och alltså var mycket närmare naturen än vanligt, var väldigt trevlig men samtidigt oerhört jobbig. Pollenattacken var som värst och jag hade inte hunnit köpa någon allergimedicin ännu. Tydligen tog den slut på apoteken runt om i landet, men jag fick tag på en ask med tabletter som jag knaprar på. Det hjälper mot kliandet. Dock har jag i år fått astma igen. Inte alls så farligt som 1998 då jag gick till tant doktorn och fick medicin att inhalera. Det kommer dessutom bara när jag anstränger mig, vilket jag i och för sig gör varenda dag.

Fredagen var jobbigast. Jag körde bara en omgång innan jag drog hem. Det gjorde inte så mycket, då det ändå var så mycket folk att jag knappt hade kunnat träna någonting. Över 20 personer var där, även om jag “bara” räknade 14 kort i coinlinen, dvs där man ställer något personligt kort, så att man vet vems tur det är. 2 spelar samtidigt, alltså 7 omgångar per runda, 6 omgångar som man väntar, 3 låtar per omgång, ca 2 minuter per låt, ca 2 minuter dötid att välja låt mellan omgångarna, 6*(3*2+2) = 48 minuter väntetid.

Alla på jobbet som bryr sig om fint väder när de är lediga beklagade sig över att det skulle regna i helgen. Jag hoppades hela tiden men idag har varit solig som alla andra om än lite blåsigare. Jag kände inte av lika mycket pollen och kunde köra fullt ut hela tiden och joggade dessutom hem till Solna, vilket tog ca en halvtimme.

Blir det värre kan jag alltid vara hemma och träna med Stepmania på datorn. Jag behöver träning i att läsa pilar.

Nu är jag anmäld till SM i maskindans. Det äger rum helgen 27-28 maj på Heron City i Skärholmen. Jag kommer alltså förvandla den här bloggen till en maskindansblogg de kommande veckorna. Det kanske till och med blir Sveriges främsta maskindansblogg. Jag är nämligen ganska säker på att jag är ensam att blogga bland mina motståndare.

För er som inte riktigt har koll så är alltså maskindans den generella termen för hoppande och skuttande på dansmaskiner som Dance Dance Revolution, In The Groove och Pump It Up. Det har inget att göra med robotar eller traktorer som dansar, vilket i och för sig låter häftigt. SM är som vanligt sadomasochism, öh, nej, jag menar svenskt mästerskap.

Jag hade från början inte tänkt att vara med, men mina maskindansanta kompisar har lyckats övertala mig. Mitt mål är att inte komma sist, om det nu ens finns ranking så långt ned. Om jag vinner första matchen betyder det att jag har uppnått mitt mål, men jag kan få möta i princip vem som helst och alla som jag vet ska vara med är bättre än mig. De flesta är helt överlägsna, men det finns några få som bara är lite bättre. Om jag tränar ordentligt, så vet jag att jag kommer vara bättre än vad de är nu. Det känns i alla fall som jag har förbättrat mig, ju mer jag har spelat. Problemet är att de också ligger i hårdträning.

De senaste två veckorna har jag varit lite frånvarande från bloggen. 12 av 14 dagar har jag nämligen varit på Lasergame och spelat In The Groove 2, det senaste dansmaskinspelet, från USA faktiskt, då japanerna nästan lagt av helt. Det har inte lika många låtar som DDR Extreme, som kom till Lasergame i höstas. Däremot är maskinen mycket bättre och har fräscha, nya plattor, större och finare skärm och snabbare dator som gör att allt flyter på bättre. DDR Extreme-maskinen, som ändå är väldigt bra, känns usel i jämförelse. En kul och användbar finess är att man kan stoppa in ett USB-minneskort, så att man slipper skriva sitt namn vid hiscore varje gång och för att spara hiscore för alla låtar man har kört och för att kunna spara skärmdumpar.

In The Groove 2

Förra helgen var jag och ungefär 1200 andra japannördar på Uppcon. Efter att jag kom tillbaks har jag varit så trött att jag inte har orkat skriva något vettigt. Min hjärna har inte hunnit ikapp ännu. Jag hade planerat långt i förväg och tagit ledigt från jobbet på måndagen för jag visste att jag skulle vara helt död. Medan andra vilar upp sig under sin semester, brukar jag göra tvärtom. Det var dock längesedan jag hade så här kul. Jag har svårt att beskriva med ord, men hade givetvis med mig kameran för att kunna beskriva det med bilder. Det blev över 500 tagna kort.

Ett pyttelitet urval av de uppconbilder som jag har valt att lägga upp i mitt galleri:

På fredagen var det Gothic Lolita-modeuppvisning.

Kasper, Sveriges bästa maskindansspelare, kör In The Groove där man måste ned med händerna ibland. Väldigt jobbigt, men ett utmärkt tillfälle att ta kort, då de inte rör på sig så mycket.

Var man än vände sig, fanns det massvis med trevliga,

snygga och coola människor. Underbart att se.

Över 100 personer cosplayade, varav två som Jill Valentine och Rebecca Chambers från Resident Evil, här tillsammans med ett tjugotal inhyrda mangazombies.

Två Pokemontvillingar, en kille i ett skåp och en Twisterninja som jag lekte med i skolan där vi sov. Eller ja, vi sov inte så mycket.

Ännu fler bilder från konventet (från mig och andra) finns i Uppcons galleri. Några favoriter:

Fans av manga, anime, cosplay, ddr och annan japansk populärkultur vallfärdar ifrån hela Sverige till Uppsala för att träffa likasinnade under Uppcon, ett konvent som äger rum några gånger per år. Jag har aldrig haft tid eller så har jag kommit på det för sent och inte hunnit. Nu när jag har fått nästan 70 dagars förvarning så borde verkligen hinna att planera in Uppcon 06, den 7-9 april. Lika bra att blogga om det så att jag inte glömmer.

Själv har jag bara varit på en liknande tillställning tidigare. Nekketsu Shuukai Zero 3, en sval augustihelg i Tumba. Det låg regn i luften, jag bar gröna kaninöron, vi såg på film i biografen, dansade gundamdansen och spelade sten, sax, påse och gul plasthammare. Stämningen var på topp.

En (upp)conordlista

Manga

Japanska tecknade serier. Själv läser jag nästan aldrig serietidningar även om jag har några liggandes hemma. Helst vill jag läsa dem på japanska, men i och med att jag fortfarande är så dålig på det, så fattar jag nästan ingenting. På konvent som Uppcon brukar det även finnas mangatävlingar, för de som vill rita tjusiga bilder att visa upp och sedan bli ägda av Nelson, vilket säkerligen är en trevlig upplevelse då han är en mycket sympatisk människa.

Själv är jag chanslös. Här är en bild som jag har ritat (genom att rita av en annan bild) med musen i Linux vanliga ritprogram.

Bilden föreställer Mamimi från min favoritserie FLCL som är alldeles bestört över att en främmande tjej precis precis kört över hennes ersättningspojkvän med en vespa och sedan försöker göra mun mot mun-metoden på honom.

Anime

Japansk tecknad film, som det på konvent brukar visas en hel uppsjö av. På Nekketsu var det nästan bara saker som jag inte hade sett, trots att mina icke-anime-tittande vänner och även jag själv tycker att jag tittar på tok för mycket. Då Uppcon spänner flera dagar hinner man dessutom beta av en hel serie. Det ser ut som att de bland annat tänker visa den utmärkta serien Saikano, som handlar om en tjej som egentligen är ett massförstörelsevapen. Fantastiskt!

Cosplay

Uttalas kåsspuläää på japanska, förkortning för costume play, alltså dräktlek på svenska. Folk kommer utklädda till karaktärer från manga och anime i dräkter som de har sytt, tejpat, svetsat, täljt alldeles själva. Man får ofta se alltifrån löjliga till helt fantastiska dräkter. Även om tjejerna är flest i cosplayvärlden, så är det mycket mer killar än vad folk tror. Vanligtvis följer de mönstret och klär ut sig till coola krigare, men de finns även killar som klär ut sig till tjejer (varning, ögonen kan spontant börja blöda när man kollar på bilden). Själv orkar jag inte göra en dräkt, men det är alltid kul att ta kort på de som leker. De här människorna älskar att posa framför kameran.

Mina nya cosplayidol heter Lisa.

Hon är både ninja och krigare samt hett eftertraktad bland alla svettiga manganördar.

DDR

DDR står för Dance Dance Revolution och är namnet på Konamis dansspel i hela världen utom Europa, där det antagligen förknippas allt för väl med Östtyskland och istället marknadsförs under namnet Dancing Stage. Det går ut på att trampa på pilar i takt till musik och de mönster av pilar som visas på skärmen. De svåraste nivåerna är oerhört krävande och det finns ingen som klarar att spela dem utan att ta paus då och då. Det är ingen slump att alla vi som spelar DDR är svettiga manganördar. På konvent som Uppcon brukar det även finnas tävlingar, för de som vill spela DDR och sedan bli ägda av Kasper. Det är ok, han är också väldigt snäll!

Kasper (till höger) utklassar någon på Surbrunnsgatan.

Folk på jobbet undrar om jag fortfarande håller på med “det där dansmattespelet”. Jag tog med två dansmattor till en firmafest en gång, vilket verkade göra ett stort intryck på dem. Jag har legat av mig ganska rejält de senaste månaderna då jag aldrig kör hemma längre, men senaste veckorna har jag spelat ganska mycket.

I september beställde Lasergame på Surbrunnsgatan en dansmaskin, en Dancing Stage Euromix 2. Den blev mycket uppskattad av spelande stockholmare då den närmaste tidigare låg vid Heron i Skärholmen (eller det fanns även en vid Hötorget ett tag, men den försvann). Nu, bara en månad senare, har de beställt en DDR Extreme, dansmaskinernas dansmaskin. Det är samma känsla som EM2:an (som Euromix 2 kallas hos invigda), men med mycket fler och bättre låtar.

Jag har varit där 4 gånger senaste veckan, men upptäckte att jag inte har tagit något kort på den ännu. Som vanligt är det klurigt att ta kort i mörker, men om man har tur kan man få häftiga actionbilder när maskinen blinkar till, vilket den gör väldigt ofta.

Fler foton: från Lasergame ikväll och för 2 veckor sedan, förra året från Heron, Heron igen, Rosa/Gröna Lund och Xmas Stage (Heron ännu en gång). Några favoriter:

Nästan alla personer på bilderna träffar man på DDR Sveriges forum. Där kan man bland annat läsa om var man hittar dansmaskiner i Sverige, eller en tråd om forumträff på Lasergame.

Just nu diskuteras det om en freeplayeftermiddag/kväll med den nya Extreme-maskinen på torsdag. Det verkar onekligen lite trevligare att ha att göra med Lasergame än det där andra otrevliga/inrökta stället i Stockholm vid Hötorget som vi inte behöver nämna vid namn. Anledningen är att det tydligen är höstlov och de flesta som spelar DDR är lediga från skolan. Jepp, jag känner mig väldigt gammal hela tiden.

Undrar var det lite äldre flipperklientelet har tagit vägen nu när vi (kidsen) “äger” stället. Efter ca en halvtimme brukar stället se ut som en campingplats med stolar, jackor, ryggsäckar, liggande, sittande och stående personer utplacerade lite här och var runt lägerelden/maskinen. Efter två timmar (man håller på minst tre timmar i alla fall), då alla har hunnit köra några gånger och blivit varma i kläderna luktar det lite omklädningsrum. Hela tiden ljuder dessutom en konstant dunkande blandning av eurotechno och stampande fötter. Det känns som det skulle kunna uppfattas som störande, mer än en normalt stökig arkadhall. Men det är väldigt kul!

Det har varit en väldigt japansk dag idag. Jag, Fredrik och Anna åkte till Etnografiska museet för att titta på japanska svärd och lite uppvisningar. Utanför stod en smältugn som de hade satt upp på klassiskt gammalt japanskt vis. För att få ett stadigt genomblås hade de kopplat en gammal (klassisk) dammsugare till ugnen. Bredvid, i en grop stod en kille med kraftiga överarmar och bankade på en järnbit i flera timmar. Det var fullt med folk överallt. Vi hade tänkt att se uppvisningen i Iaido, och kanske gå på teceremoni, men vi orkade inte vara kvar och åkte iväg för att äta ramen.

Stället vi åkte till heter Ramen Ki-Mama och är ett nytt favoritmatställe. Det ligger en bra bit upp på Birger Jarlsgatan, ovanför Odengatan. Jag har varit där två gånger tidigare. Det är en mysig atmosfär med en gigantisk val på väggen och maten är underbart god. Den här gången tog jag en shio-ramen, där buljongen är smaksatt av havssalt. Jag har fortfarande ca 15 rätter kvar att pröva på menyn. Fredrik och Anna var inte lika imponerade.

Vi var hungriga och hade skyndat oss, så vi kom dit för tidigt. De öppnar först kl 16 på lördagar och söndagar. Det gjorde dock inget. För att fylla dagen med ännu mer japansk kultur gick vi bort till Lasergame på Surbrunnsgatan för att testa den nya dansmaskinen som de precis fått in.

Nu när jag har kommit hem tänker jag antagligen avsluta dagen med att titta på japansk tecknad film.

Uppdatering: Jag hittade lite mer japanskt. “Supermario” i javascript.

SushiJeff som tog en fin bild på en hund med husse tipsar om en japansk ordbok för Mac som heter Jisho. Jag är givetvis snabb och tipsar tillbaka om jisho.org, en japansk ordbok på webben som min kompis Kim har skrivit.

Surfar in på DDRSveriges forum. Inget spännande har hänt, i alla fall inte i Stockholm. Det verkar vara lite mer drag i Göteborg. Lista över dansmaskiner i Sverige.

Såg den tredje delen av Banner of the stars. Tyvärr lite kort, men annars väldigt bra. Folk med blått hår, spetsiga öron, i rymden, kan det bli bättre?

Det har kommit en fjärde bok, så det kanske kommer en till anime. Hela serien är baserad på böcker som är väldigt populära i Japan. Skulle väldigt väldigt väldigt gärna vilja läsa dem. Vi får se vem som hinner först. Antingen jag, som hinner lära mig tillräckligt mycket japanska för att förstå böckerna, eller någon som köper in rättigheterna och översätter dem. Det finns fan-översättningar av den första trilogin Crest of the stars. Har hört att de inte ska vara superbra, men de kan nog komma till stor hjälp om jag försöker ge mig på den japanska versionen.

Jag har varit datanörd, ända sedan jag var 5-6 år och spelade ett flygsimulatorspel hemma hos Fredrik Skåning (han hette Fredrik och han talade skånska) på hans pappas dator. Det var på den tiden då alla kallade dem ordbehandlare. Några år senare hemma hos familjen Dahl såg jag min första C64. Jag spelade ett bmx-spel hur länge som helst och även ett enkelt gissningsspel som den äldste brodern i familjen hade skrivit själv. Det var helt uppenbart att det var riktiga personer som hade skrivit alla datorspelen som jag hade spelat tidigare, men nu hade jag en livs levande programmerare framför mig som kunde berätta för mig hur saker och ting fungerade.

Min bror och jag lyckades tjata oss till en dator så att vi kunde spela datorspel hemma. Vi fick en C64 i julklapp, men jag kommer inte ihåg riktigt när det var, om jag var 8 eller 9. Det var i alla fall väldigt klurigt att läsa den engelska manualen om hur man programmerade basic. Jag skrev av några exempel ur boken, men tröttnade ganska snabbt. Det var trots allt spelen som hade lockat mig. Jag spelade väl i princip oavbrutet ända tills jag blev 13-14 år, då vi hade köpt en Amiga och jag testade att skriva lite program igen. Ju mer åren gick desto mindre spelade jag. När jag hade slutat gymnasiet så spelade jag i princip ingenting. Ibland var jag hemma hos en kompis och lirade något playstationspel, men det var ungefär allt. Min kärlek till filmen Resident Evil beror på att jag har spelat alla spelen (fast nu när jag just såg den sidan insåg jag att det har jag inte alls, bara de tre första).

Ända tills för ett och ett halvt år sedan, då jag spelade Dance Dance Revolution (eller Dancing Stage som den europeiska varianten heter) för första gången. Jag hade spelat det på hemmamattor tidigare, men nu var det på arkad, ute på Big Fun på Heron, vid IKEA i Kungens Kurva. När jag kom hem sökte jag mig ut på nätet och beställde dansmattor. Tvspel hade plötsligt blivit så kul igen att jag var tvungen att kunna spela hemma. Jag började till och med flitigt hänga på DDRSveriges webbforum. Efter ett år hade mattorna blivit så utslitna att jag inte orkade spela längre. Endast några gånger på arkad har det blivit det senaste halvåret, men jag blev fortfarande bättre av någon anledning. Förra veckan drog jag fram den ena mattan som fortfarande är vid liv och klarade Can’t Stop Falling in Love (speed mix) för första gången, en låt som jag länge strävat efter att klara. Jag klarade dessutom Max 300 med tangentbord. Jag sitter still och inte gör någonting i några månader och blir mycket bättre. Tänk om allt vore så.

I söndags när jag satt och inte försökte klia på mina myggbett tänkte jag: “Nä, om man skulle ta och köpa sig en handkontroll”, vilket jag gjorde. Väl hemma glömde jag bort tid och rum och framförallt mina myggbett, när jag försökte fixa så att jag kunde spela supernintendospel på min tv med min handkontroll som båda var kopplade till min dator som körde ZSNES. Handkontrollen funkade perfekt, tv-ut likaså, men inte båda tillsammans. Jag har fortfarande inte lyckats lösa det, men jag tänker inte ge upp.

Som om inte detta vore nog, så funderar jag på att köpa en Gamecube, enbart så att jag kan spela Ikaruga, ett spel jag aldrig har testat, men är helt övertygad om att jag kommer tycka om.

Nu ska jag se om jag kan få igen ZSNES ordentligt igen, så att jag kan klara av Secret of Mana och skryta för Fredrik (från Dalarna, inte Skåne) på jobbet på måndag. Eller så kan jag glömma alltihop, gå ut och träffa människor, njuta av värmen, flörta, kanske till och med fråga hon på NK om en date, äta glass, slappa, läsa en bok på stranden, paddla kajak vid Djurgården. Nääääääääääää, jag bara skojade. Klart jag ska spela tv-spel.