Jon Åslund

Apropå kepsar som låter, Wendell Hicken från MusicIP förklarar lite om deras tjänst MusicDNS och PUID. Kortfattat kan man säga att PUID är för låtar som ISBN är för böcker, fast lite mer avancerad.

PUID är en unik identifierare för ett stycke digital musik och kan fås fram genom att man gör ett akustiskt fingeravtryck av själva låten som skickas till MusicDNS som slår upp i sin databas och svarar med ett PUID eller genererar ett nytt. Det akustiska fingeravtrycket är tillräckligt robust för att inse att en låt som råkar finnas på flera skivor eller i folks mp3-/ogg-/flac-samlingar i olika bitrates är samma låt.

PUID 56d32908-b50f-8d03-e5bb-8b0368783ee8 identifierar Voltaires låt Goodnight Demon Slayer både från hans eget album Then and Again och samlingsalbumet Projekt: The New Face of Goth. Den blandar dock inte ihop olika liveframträdaden och kommer att generera ett nytt PUID för varje spelning av låten, vilket är anledningen till att jag skrev digital musik. Även coverversioner och remixar får andra PUID. Fingeravtrycket räknas bara ut från de 2 första minuterna av låten, så det går ganska enkelt att hacka det, om man nu skulle vilja det.

Förutom MusicIP själva givetvis så har musikmetadatasällskapet MusicBrainz anammat formatet. Har man ett PUID går det, likt jag gjorde ovan med Voltaires låt, att slå upp information om låten i MusicBrainz.

Koden för att göra ett akustiskt fingeravtryck för PUID-uppslagning är släppt under både GPL och APL. Själva uppslagningen är dock inte ens gratis. Man får visserligen göra 5 miljoner uppslagningar per månad, men mappningen mellan fingeravtryck och PUID finns inte tillgänglig, så om MusicIP helt plötsligt dör, så kommer PUID också dö. Dessutom är det bara fingeravtryckskoden för uppslagning som är fritt. Om det saknas i MusicIPs databas, så genereras ett speciellt fingeravtryck med mer information än normalt (även om jag inte riktigt förstår varför de behöver skilja sig). Detta fingeravtryck kan bara genereras av deras egna MusicMagicMixer eller av det simplare kommandoradsprogrammet genpuid, som än så länge bara är i beta.

Trots restriktionerna är det dock en väldigt användbar tjänst och tekniskt mycket bättre än TRM som MusicBrainz använde förut. Skulle PUID dö, så är det trots allt bara PUID som dör. Den metadata som folk i slutändan matar in i MusicBrainz förblir fri.

Efter Uppcon satt några av oss på irc och saknade varandra, idislade, chattade och bjöd upp till sång och dans. Bland annat fick jag låten Boten Anna av någon. Jag diggade den stenhårt; jobbig, trallvänlig eurotrancemelodi med väldigt nördig text om en irc-bot som heter Anna. Alla på irc hade till slut hört den, men sen tog det stopp. Den har liksom ingen målgrupp utanför irc. Trodde jag. Jag skulle söka lite info om Basshunter som har gjort låten och hittar hur mycket som helst. Den verkar spelas på radio och på varenda studentfest i hela landet. Det blir rätt många 18-åringar.

Jag hittade även en video gjord av två fans, en uppspeedad webcamvideo och Perrra som förklarar hur bot egentligen uttalas. Det verkar vara rätt stor förvirring. Bot är en förkortning av robot, men i och med att ingen verkar veta vad det är så tror antagligen de flesta att Anna är en båt som guppar omkring i en kanal någonstans. Ja, datatermgruppen, där fick ni något att bita i!

Johan Rijpma har gjort en musikvideo till Pex “Mahoney” Tufvessons remix av Boulderdash. Den handlar om en robot som drömmer om hur härligt det är att vara ute i solen och leka.

mahoney.c64.org_-_Boulderdash_video.wmv (kräver tyvärr Windows Media-codec)

Underbart bra!

National Public Radio i USA har lagt ut en liveconcert med Belle and Sebastian. Jag har många fina minnen som jag kan tacka dem för, men jag vill inte tråka ut er. Se så, ladda ned, lyssna, skapa fina minnen!

Tack för tipset Hanna!

För många år sedan kände jag mig tvingad att göra ett val, som säkert många andra stått inför: MC Hammer eller Vanilla Ice. Jag köpte Vanilla Ice LP. Så här i efterhand visar det sig att MC Hammer är coolare. Han har startat en blogg.

These “instant message killers” and “text bangers” all sound and talk so tough in these forums. Stop it man and be yourself. Grow up. Render your opinions without the drama.

But I digress. Back to the Eighties.

Åttiotalet, det var tider det. Fast var det verkligen så länge sedan.

BxCapricorn said…
“What’d he say,” asked my bedridden great-grandmother, “Granny, Hammer just blamed the ’square journalists’ for the shooting of rappers, by rappers…”
“He’s such a darling…” she said as she drifted off.

När jag av någon outgrundlig anledning sökte på information om Mrs Miller, hittade jag Franks vinylmusem, en fantastisk samling, som ingen bör missa. Vad sägs om Polka Disco, Jesus Is A Soul Man och ABBA på spanska? Bästa låten är dock Mrs Miller’s Downtown.

Kohina - spelar tokigt bra chipmusik och lite annan blandad äldre datormusik. Det finns massvis med bra chipmusik som går att ladda ned och lyssna på. Tyvärr finns det massvis med dålig chipmusik också. Dessutom är det lite klurigt att spela upp den. Du sitter ofta inte inne med just det där chippet de ska spelas upp på. Kohina spelar bara bra låtar (ingen dålig än så länge i alla fall), som de har konverterat och som strömmas som ogg vorbis, så att du behöver inte ladda hem den där obskyra spelaren för att spela till exempel nintendospelsmusik.

Jag gillar egentligen inte Green Day tillräckligt mycket för att bry mig om deras senaste skiva American Idiot, men Dean Grays American Edit är kul. Får se om det blir liv och rörelse på nätet kring den här remixskivan. Den känns rätt i tiden, även om musiken som blandas ihop är ganska gammal. Att den dessutom har en Dr Who-låt skadar inte.

De senaste dagarna har jag haft fullt med låtar i huvudet. Det är i och för sig trevligt med lite huvudradio ibland, men jag kommer inte ihåg mer än ca 5 sekunder av en låt och jag blandar dessutom ihop låtar hela tiden, så det hela blir väldigt osammanhängande. Oftast är det låtar som jag har tränat att läsa pilar på i Stepmania, så det är mycket japansk eurotechno (den dog aldrig ut, bara flyttade till Japan). Jag upptäckte även att jag gick och nynnade på några av The Bombhappies låtar som jag hörde förra veckan.

En underlig sak inträffade varje gång jag i mitt huvud hörde inledningen till The Bombhappies låt Heidi. Det lät ungefär så här: “Oh, Heidi! hmmmmmm bugging my braaain, you’re the drug in my veeeeeeeeeiiin, likes the wahum needs hnnnn”, sen skrattar alla. Notera hur bra jag är på komma ihåg texter till låtar. Något som är mer underligt är det där skrattet. Det är ingen som skrattar där. Inte på mp3:an, eller under spelningen, ändå kommer jag distinkt ihåg att alla fnittrar där.

Efter ungefär en dag kom jag på var jag hörde det där skrattet, i Ernest Clines standupsketch om nördporr. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag har blandat ihop The Bombhappies och nördporr. Det är i och för sig en väldigt bra sketch, som alla bör lyssna på (eller om inte det går, läsa). Frasen som jag blandade ihop det med är: “Fact. ‘Like a preacher needs pain, like a needle needs a vein,’ Guys need porn.”, sen skrattar alla.

Mitt favoritstycke är dock:

First I want to copy her Trig homework,
and then I want to make mad, passionate love to her
for hours and hours
until she reluctantly asks if we can stop
because she doesn’t want to miss Battlestar Galactica.

Även om svensk tv visar Battlestar Galactica, kan ni vara lugna, eller rättare sagt köra på ett tag till, då avsnitten inte sänds förrän mitt i natten. Första delen börjar 0:55 natten till onsdag och andra delen börjar 02:25 natten till torsdag. Battlestar Galactica är i mitt tycke mycket bättre än Lost, som jag och hela svenska folket verkar gilla, men chansen att andra ska tycka likadant är nog ganska liten. De två delar som Kanal 5 visar är den inledande miniserien. Chansen att de ska visa resten av serien är tämligen låg då miniserien tyvärr kommer ha för få tittare, trots att de har gjort massvis med reklam för den och lagt den på bästa sändningstid.

The Bombhappies spelade ikväll på O-baren. De flesta i bandet är från Karlstad och därifrån känner jag Joel som sjunger och Linus som spelar gitarr. Vi ses inte väldigt ofta, men vi brukar träffas ganska regelbundet, ungefär en gång vartannat år på tunnelbanan, av en slump.

Jag har svårt att beskriva ett sound, men jag skulle inte säga country-punk, utan mer åt indie-poprock-hållet. Ibland lät Joel lite som Brett Anderson från Suede, ibland som Bengt Alsterlind från Hajk. Mina favoriter var låtarna med mycket ös i, Madness, Love is a trap, Heidi och en låt som jag inte kommer ihåg namnet på, men de spelade den innan låten som hette något med blank paper. Jag frågade efter spelningen vad den hette, men har redan glömt bort. Om någon kommer ihåg, får ni gärna kommentera.

Låtarna som man kan ladda ned från The Bombhappies hemsida är lite tightare, men inte lika ösiga som de var live. Jag gillar ös! Även om det kommer mata mitt inre pip under några timmar.

Uppdatering: Linus meddelar att låten som jag inte kommer ihåg namnet på heter Joke Told Before.