Jon Åslund

The Bombhappies spelade ikväll på O-baren. De flesta i bandet är från Karlstad och därifrån känner jag Joel som sjunger och Linus som spelar gitarr. Vi ses inte väldigt ofta, men vi brukar träffas ganska regelbundet, ungefär en gång vartannat år på tunnelbanan, av en slump.

Jag har svårt att beskriva ett sound, men jag skulle inte säga country-punk, utan mer åt indie-poprock-hållet. Ibland lät Joel lite som Brett Anderson från Suede, ibland som Bengt Alsterlind från Hajk. Mina favoriter var låtarna med mycket ös i, Madness, Love is a trap, Heidi och en låt som jag inte kommer ihåg namnet på, men de spelade den innan låten som hette något med blank paper. Jag frågade efter spelningen vad den hette, men har redan glömt bort. Om någon kommer ihåg, får ni gärna kommentera.

Låtarna som man kan ladda ned från The Bombhappies hemsida är lite tightare, men inte lika ösiga som de var live. Jag gillar ös! Även om det kommer mata mitt inre pip under några timmar.

Uppdatering: Linus meddelar att låten som jag inte kommer ihåg namnet på heter Joke Told Before.

Om ni har lite tråkigt någon dag kan ni ta och lyssna på Van Morrisons Contractual Obligation Album. Han ville komma ur ett kontrakt och satte sig ned en dag och bara hittade på 31 låtar, som han hade kvar. Ju längre han håller på desto mer ballar han ur och han verkar ha ganska kul i vissa låtar. Inga direkta mästerverk som man spelar om och om igen, men de är roliga att lyssna på. Mina favoriter är nog Ringworm och Want A Danish.

(melodi: Vals ur Glada änkan, alltså samma som Punschen kommer)

Bussen kommer, bussen kommer,
ger oss skjuts.
Glasen imma, röster stimma
i vår buss.
Trängs med glada sinnen!
Känn på någons lår!
Inga sorger finnas mer
när bussen går!

Uppdatering: det ska givetvis vara “Trängs med glada sinnen!”

Ikväll spelade Tomas Di Leva mitt på Kungsgatan, som hela dagen har varit avstängd för trafik. Stockholm stad har försökt göra någon grej av att man ska cykla till jobbet och bjudit in politiker för att prata om trafiken och det fanns en del tält uppställda från olika företag. Till exempel stod representanter från mobiltelefonbolaget 3 och försökte pracka på folk abbonemang. Alla skyndade dock snabbt förbi. Vi verkar vara gatans skräck, hörde jag någon av dem säga när jag försökte undvika dem.

Alltihopa kändes ganska trist. Jag var på väg hem från jobbet, men tänkte att jag i alla fall kunde stanna kvar och ta lite kort, vilket alltid är kul. Det hela blev väldigt roligt och jag stannade kvar hela tiden och lyssnade, sjöng med, visade händerna, försökte fånga frukt, önskade mig saker och skrek mot rymden. Jag vet inte hur många som var där, men skulle uppskatta det till en hel del.

Di Leva berättar att det handlar om att ge, inte ta, innan han kastar iväg en banan.

I spent the evening listening to an interview Wil Wheaton did. One of the things he mentioned was that he thought that the hurricane Katrina might have changed things, the way people think, and that suddenly, or at least for a while now, focus on celebrities are beginning to return to a more sane level.

One of the good things out of this is, Britney Spears had her baby and nobody cares, and nobody should care!

That was news to me, which kind of drives his point home. Even though I rarely follow any news source, outside what seaps into the blogs I read, I usually know all too well about Britney Spears and her life. And yeah, I listened to that show for 90 minutes and all I can remember right now is Britney Spears. Sorry Wil and Chase!

Anyway, the reason I do remember it so clearly is because in the pilot episode of the new tv series Threshold, Brent Spiner’s (yeah, you see how my brain works?) character Nigel Fenway mentions exactly this:

Do you think people give a flying fart about science? The day the Mars Rover landed, what was the top story in the news? Britney Spears Married in Vegas! Given the state of the world today, a little alien intervention might just be what the doctor ordered.

Although some of us are actively trying to forget her, and I must say the outlook is positive, she is still there in the back of our minds. Somewhere there is a reference to her which makes it impossible for us to forget. That’s just the way our minds work, or at least mine.

This leads me very smoothly into the lyrics I found at robot101. In fact, this whole blog entry was just a setup so I could show you this. The ref count song:

Oh baby, baby
How was I supposed to know
This memory’s from the heap
Oh baby, baby
I shouldn’t have let it go
And now its out of scope, yeah
Show me where I should have called free
Tell me baby ’cause I need to know now, oh because

My memory leak is killing me
I must confess, I still believe
When all my objects are hard to find
Give me a count
Ref me baby one more time

Old Roland TB-303 synthesizer software ReBirth RB-338 is given away for free. It’s times like these I miss not having a computer, running Windows. I kind of understand why even new audio programs are not released on Linux. Supporting many systems is annoying, also Linux audio is still shaky. Of course, I probably won’t have time to play with it anyway, but I remember fondly the times, when I created really crappy tunes with my Amiga.

För länge sedan var jag ung och naiv (till skillnad från nu när jag är lite äldre och naiv) och lyssnade på p3. Väldigt många program slutade med att de berättade vem det var som hade varit programledare, vem som hade varit producent, och vem som hade valt musiken. Det var dock alltid Germund Stenhag som valde musiken, hela tiden. Det var säkert vissa program där han inte valde musiken, men där sa de inte heller vem som hade valt den. Varför nämndes det över huvud taget? Varför skulle den här Germund nämnas för att han hade valt 7-8 låtar till något program? Det hela kändes lite töntigt, men jag hade svårt att tycka illa om Germund, för han valde faktiskt alltid bra låtar. Höjdpunkten var nog Flipper på lördagar då han verkade flippa ur helt och välja de mest besynnerliga låtar (här kanske mitt minne sviker, det kanske inte var han, men Flipper hade i alla fall sjukt bra musik). Efter ett tag så hörde jag honom prata också, ofta tillsammans med Calle Dernulf, då han gästade p3 dans, eller senare när Calle och Germund blev programledare i p3 klubb. Jag visste det redan sedan innan, men det var uppenbart när man hörde honom prata att han var minst lika stor musiknörd som jag är datanörd.

Anledningen till att jag nämner detta är att min kollega Tobias sitter och spelar lite musik och han väljer bara bra låtar. Jag tror att jag skulle kunna lyssna på allt han väljer under flera timmar och inte bli besviken. Jag antar att det är sådant här som Audioscrobbler är till för. Det skulle vara trevligt att i sitt fina musikspelarprogram kunna säga att idag vill jag att Germund Stenhag, Fredrik Lindström eller min kollega Tobias väljer musiken. Dock har jag inget fint musikspelarprogram. Ett sådant har för mig väldigt lite med själva musiken att göra. Det hela är enbart ett problem att navigera och presentera data. Det är säkert möjligt att det bästa programmet redan finns, men jag har inte sett ljuset ännu för all metadata är så dålig eller så finns den inte alls och jag måste lägga in allt själv.

Jag kanske har för höga krav, men artist, utgivningsår, album och låtnamn räcker verkligen inte till. När jag vill lyssna på något så tänker jag ofta i stil med “de där låtarna som Kai tog med sig när han var på besök i mars”. Nu kommer jag i och för sig ihåg att den samlingen innehåller några låtar av Diary of Dreams, men jag kommer inte ihåg exakt vilka låtar eller någon av de andra artisterna. Här kan säkert simpla “taggar” hjälpa mig, bara det finns ett program som kan hantera det snyggt. Visst, jag kan kanske skriva något själv, men det känns som om någon redan borde ha löst det här, och dessutom är jag väldigt lat. Det borde finnas en svensk LazyWeb. Jag verkar vara en av de få Linuxvänner som faktiskt ser fram emot nästa version av Windows (eller om det nu är nästnästa) som sägs ha stöd för metadata i filsystemet och framför allt, alla smarta program för att kunna navigera, söka och redigera. Det ryktas om att ett gäng forskare i Redmond sitter och klurar stenhårt på det här.

Hur tänker Germund och Tobias när de väljer musik, och vad använder de för metod? De verkar ju lyckas på något sätt i alla fall. Det känns som om jag skulle kunna hålla på att blaja hur länge som helst om hur man väljer musik, ett ämne som jag för några år sedan tyckte var en löjlig sak, men som jag nu tycker är väldigt svårt.

Idag har jag lyssnat på det lysande soundtracket till filmen Queen Millennia, en gammal japansk tecknad film (givetvis) från 1982. Filmen är bara en sammanfattning av den 41 avsnitt långa tv-serien av samma namn. Lite snyggare tecknat och bättre musik i filmen, men det är serien man ska se om man gillar saker som story.

Queen Millennia är gjord av Leiji Matsumoto som har gjort massvis med kända serier som till exempel ingen känner till i alla fall även om jag namedroppar några. Många kommer dock ihåg Daft Punks tecknade videor till deras låtar från albumet Discovery. De tre första spelades väldigt mycket på MTV när det begav sig och jag tror även att fjärde och kanske femte låten visades. En popgrupp från en främmande planet där alla är blåa blir kidnappade av läskiga rymdninjor och förs till jorden av någon slags ond mediamogul. Givetvis uppfattar vår hjälte en nödsignal och beger sig iväg i sitt elgitarrsformade rymdskepp för att rädda popgruppen. Hela skivan är gjord med den tecknade filmen i bakhuvudet och filmen passar perfekt in. Filmen heter Interstella 5555 och har nog världens bästa soundtrack.

Anledningen till att jag fick nys om Queen Millennia var att min kompis Kai från Tyskland undrade om jag hade intromelodin till tv-serien, då han visste att jag var ett stort fan av anime. Jag hade aldrig hört talas om serien och började forska lite. Serien sändes i början av 90-talet dubbad i Tyskland under namnet Die Königin der tausend Jahre på en lokal tv-kanal i München som hette Tele 5. Serien blev väldigt populär och köptes snabbt upp av andra tv-kanaler och visades för hela tyska folket, som givetvis jublade av glädje (det där sista hittade jag på själv). Serien verkar även ha visats på spanska, franska och italienska, men det är framförallt i Tyskland som serien är kultförklarad. Ingen officiell engelsk version finns, men filmen och seriens åtta första avsnitt är översatta av fans. Som vanligt känns det som om jag kommer hinna lära mig japanska innan den släpps på ett språk jag förstår tillräckligt. Nej, dubbad tyska gills inte. Jag är nörd. Textad tyska skulle funka.

Uppdatering: Trots mina efterforksningar lyckades jag missa att det är Leiji Matsumoto som har gjort Starzinger, som faktiskt blev känd i Sverige.

Revolutionary Girl Utena is one of my favorite anime series. The characters are great and the story is really powerful. It has drama that will bring you to tears, comedy that will bring you more tears, and action together with really cool music that won’t let you relax. I always thought Utena would make a great rock musical. If someone on Broadway picked it up, I would without a doubt book a flight to New York, just to go and see it.

Yesterday I found out that someone had made a live action (what anime fans call things that are not animated) musical of it, starring only girls. I found a 20 minute clip which basically retells the story of the first episode of the anime series. They don’t have much of a budget, the actors could be better, and the quality of the recording is awful, but still, I really want to see the whole thing. If someone has it or more info about it, other than what can be found on the wikipedia page, please tell me!

Some images from the clip: