Jon Åslund

Köpte tvättmedel och keso idag. Hade tänkt tvätta… och äta keso. Men någon stal den tvättid jag tänkte stjäla! Medan jag åt keso insåg jag att det fanns 3 giltiga särskrivningar av kulörtvätt, som kan sammanfattas med följande ramsa:

Kulörtvätt är till för kulör tvätt.
Kul örtvätt är till för barn.
Kulört vätt är tillkrånglad svenska för använt för mycket vattenfärg.
Banjo!

Fast ramsor kan vara så svåra och tillkrånglade. Så jag kom på lite sköna rapstick man kan slänga in emellan för att få ett tyngre flow och mera känsla. Föreställ er en slags duett med mig själv. Den går så här:

Kulörtvätt är till för kulör tvätt.

Yeah, aha, aha!
Wash separately!
Got to, got to, sepa-raaae-yeah-aaaa-yeah-aaaaate
or else

Kul örtvätt är till för barn.

Gimme one of those!
I mean the funny earwash, yo!
Not that I have anything against children
No no no
It’s just that
what?
It’s just that…
that what?
that I am still looking for
my children’s mother or
or what?
it had to rhyme that!

Kulört vätt är tillkrånglad svenska för använt för mycket vattenfärg.

yeah, all wet and painted
love’s all tainted
too much
it buckles

Banjo!

a musical instrument!
I don’t get it
it’s a lot like love
I don’t get it
what’s up with all the cottage…
cheeeeeeeeese?

Vissa stunder känns det oerhört bra att ha en frys, som t.ex. imorse. När jag som vanligt skyndade mig igenom min trasiga morgonrutin upptäckte jag att något luktade lite äckligt. Det var svårt att placera exakt varifrån lukten kom, men det påminde lite om ölen som jag stoppade in i frysen i lördags för snabbkylning som vid det här laget var tämligen exploderad. Jag öppnade dörren och tittade in. Där låg den, överallt, en sprängd Maredsous 8, röd, 75 cl. Sedan stängde jag frysen igen och gick till jobbet. Det är ju ändå en frys, något ska den vara bra för, t.ex. frysa saker så att de inte flyttar på sig eller rinner iväg.

Här kändes allting jättebra. Jag hade aldrig insett hur bra det kunde kännas att ha en frys. Jag skuttade iväg till jobbet och trots att det var måndag var jag väldigt glad, ända tills en fågel bajsade på mig. Sedan blev det värre. Paranojan började sätta fart. Fåglar tittade på mig skumt, snygga tjejer tittade på mig skumt… varför skulle de… aah, har jag fågelbajs i håret, har jag fågelbajs i håret… men jag kunde pusta ut. Hon på caféet sa att jag inte hade fågelbajs i håret… allt hade kommit på skon.

När jag kom hem försökte jag först låtsas som att jag inte behövde frosta av. Frysen kunde väl hålla ölen stilla hur länge som helst? Kanske blogga lite… nä, se på film… Sedan kom jag på, tänk om det blir strömavbrott. Då kommer inte internet fungera och jag har inget att göra och måste frosta av. Lika bra att göra det på en gång.

Trots att det är en ganska liten frys blev jag förvånad hur mycket is den innehöll. Undrar om det är så här isarkeologer känner sig när de borrar sig in i något isblock. Vad kan döljas där inne, perfekt bevarat sedan urminnes tider… Åååh, en alldeles för gammal lax, utdöd sedan flera hundra år och dessutom spetsad med glassplitter om det fanns några tveksamheter till att den var död. Vad mycket bröd det fanns förr förresten, små bullar, tunnbrödrullar, toast. Som isarkeolog förväntar man sig kanske inte så mycket vegation, men döm om min förvåning, när jag upptäcker att alla de där frysta grönsakerna som jag köper hela tiden, inte blir uppätna. Inte av mig i alla fall. Det är isen. Den rullar fram och slukar i sig broccoli och ostschnitzel som om det vore en ny istid.

Jag körde med cool fjortis-metoden för att bedöma hur gamla saker var. Man tar upp valfritt ting, säger “amen guuuud vad gammalt asså” och lägger i slänghögen. Nu är nästan allt slängt och jag har en fin frys som inte luktar öl. Heja mig!

då hade han varit lättare att förfölja, som i Remington Steele. Jättelätt! Fast på internet. Jag har flera stycken, feeds alltså, eller flöden som är bestämd form av grädde på danska, vispad alltså.

Den här bloggen, i vilken jag skriver väldigt intressanta och tänkvärda inlägg som rör och berör min omvärld, eller kanske omnejd. Hur lång är en nejd på internet idag?

flickr.com/photos/jooon. Där lägger jag upp massvis med bilder på mig och mina nära och kära. Det finns även privata bilder som man bara får se om man är min flickrvän, i teorin.

Jon’s shared items. Google Reader som jag använder för att förfölja andra människor och händelser har en väldigt fiffig funktion för att dela med sig av intressanta inlägg. När jag läser något jag tycker är intressant på något sätt, trycker jag S, och så ploppar det upp här. Det går inte tala om varför det är intressant eller ge mer information om det än det som står, men det är precis så mycket jag orkar bry mig.

del.icio.us/jooon är nästan som Shared Items ovan, fast jag kan dela med mig av länkar som jag har hittat utanför Google Reader. Denna kräver lite mer kraft att använda då jag känner mig smutsig om jag inte renskriver länkens namn och anger minst 5 beskrivande taggar.

Det finns givetvis fler, facebook, jaiku och vi jobbar med attention data på jobbet (I promise), men dessa fyra är nog de bästa för en automatisk granskning av mitt liv.

För er som inte redan har läst alla inlägg i min blogg (inte värt det), läs om skärtorsdagen för tre år sedan:

pink thursday, feet and ice cream

Den var mycket bättre än årets snoriga och hostiga tillställning. Imorgon ska jag åka på konstrunda runt hela Österlen, tjipp och hej!

Ungefär 1996 skaffade jag mig ett konto på passagen. Det var dags att överge geocities, som bara blev segare och segare och började fyllas med massa läskig reklam. För att få ett passagen-konto var man tvungen att ange sin hemadress, så att man kunde få ett papper hemskickat, som man var tvungen att skriva på och skicka tillbaka. Det är sant, jag ljuger inte!

En av sakerna som jag ville göra var en web comic. Just nu kan jag inte komma på några andra förutom Dilbert som fanns då, men jag läste en hel del och Dilbert tyckte jag inte ens var speciellt bra. Det tog minst 5 år till innan jag insåg hur företagsbyråkrati kan resultera i humor. Jag ville göra ett eget försök. Den blev svartvit, väldigt flummig och inte så kul. I klassisk stil hade jag gästcomics. Min kusin Klas gjorde om en klassisk ordvits till seriestripformat i Windows vanliga ritprogram. Jag tror jag själv ritade alla mina i Deluxe Paint på min Aaaaaaamiiiiga. Det blev en stadig skara läsare på ca 5 personer, som då och då frågade mig om jag hade lagt upp någon ny strip (det var så man pollade feeds förr).

Det blev totalt sex strippar på webben, inklusive Klas gäststrip, innan jag gav upp. Jag försökte lite senare när vi skulle rita serier till en tidning. Då hade jag gett upp det här med att rita och bara kopierade bilder från internet och satte dit lite roliga pratbubblor. Mitt största tecken på framgång var att någon (antagligen Arla-kodare) hade klippt ut den strippen som jag tror handlade om Bamse som sög ut hjärnan på en Arla-ko-demon och klistrat upp på väggen i ett datarum på PDC.

För att kunna motivera ett sådant här inlägg måste det komma en slutkläm.

Tadaa, jag har gjort en ny seriestrip!

Den är dock inte riktigt klar. Faktum är att jag har inte ritat något alls. Jag skulle kunna göra som jag har gjort förut och bara användiga färdiga bilder, men det här kräver lite mer bildspråk än 3 dinosaurier som pratar om vänskap. Jag vill snart gå och lägga mig, så jag tänker rita klart den i er fantasi istället.

Två personer ligger bredvid varandra i en säng, eller det är nog förresten en soffa. Det är lite svårt att se och hur ritar man egentligen streckgubbar som ligger bredvid varandra? Alla streck bara sitter ihop och det kanske mer liknar en burk med vandrande pinnar. Men de har det väldigt mysigt i alla fall och har diskuterat vänskap och akronymer om vartannat. Plötsligt biter hon honom i örat.

“du…” får han ur sig innan hon biter hårdare och han tystnar.

Det kan vara lite svårt att skilja på vem som är hon och vem som är han, så vi kan säga att han blundar och har hatt eller har haft hatt på sig någon gång under dagen så hans hår är lite rufsigt.

“vad är det?” mumlar hon fram, utan att släppa.

Hon har ingen hatt, men en halsduk och en kofta, som hon har tagit av sig och lagt i hallen, flera timmar innan hon la sig i soffan. Han tar ett djupt andetag och öppnar ögonen och stirrar rakt uppåt.

“du vet att det här inte är bra?” ljuger han och försöker egentligen inte att fösa bort henne, men lyckas. Hon lägger sig ovanpå honom och jagar hans flackande blick som visar att han inte vill bli ertappad.

“mmm, men jag måste.”

Hon faller ned på andra sidan och testar om det örat smakar likadant.

“jag märker det”

Han märker det. Hon bestämmer sig för att lägga en fälla.

“låtsas att det bara är alkoholen”

Han tänker noggrannt igenom kvällens händelser, glas för glas.

“men du har inte druckit något”

Pang. Han föll rakt ned.

“men det har du, så du kommer ändå vakna upp och må dåligt”

Kvällens händelser ligger i cachen och han kommer snabbt ihåg glas efter glas efter glas.

“… ok. det funkar” erkänner han och fångar hennes händer. De försvinner bort.

Några timmar senare…

Han vaknar upp, mår asdåligt, och vill tillbaks in i drömmen igen. Han lyckas utan problem somna om, men hittar inte tillbaka.

Någon timma senare…

Vi ser hur han motvilligt krälar till duschen, vilket får symbolisera hans försök att släppa taget om drömmen och gå vidare i livet, även om det känns som att han bara står still och tiden flöder förbi honom, likt vattendropparna från duschen som normalt sett brukar komma ur munstycket ovanför honom, men inte just idag för de håller på och renoverar och har stängt av vattnet i badrummen mellan 08-16. Medan han borstar tänderna i köket försöker han fundera ut hur man kan göra den där drömmen till en seriestrip. Tänk er en stor tankebubbla som liksom innesluter hela det här inlägget.

Klockan är ungefär fem i tre och det här är första posten av två i ett litet tidstest.

Det har gått ca 10 minuter, klockan är ungefär fem över två och det här är andra posten av två i mitt lilla tidstest, nämligen att se hur Wordpress samt RSS/Atom/RDF och klienter som läser strömmar hanterar bytet från sommartid till vintertid. Det ser ut som att klockslagen i strömmarna är i UTC i alla fall, men bloggen visar klockslagen på “svenska”. Tacka vet jag Island och Argentina som har struntat i vrida klockan fram och tillbaka. Tjänar man verkligen så mycket på det?

Update: Dåligt. Wordpress klarade inte alls bytet till vintertid och visade tiden 3:05 för det här inlägget och nu när jag har bytt manuellt till vintertid så hamnar inlägget i fel ordning.

William McDonough berättar om bra design för framtiden från en konferens från 2000. Hans tankar om inställning till problem är lysande. Filmen kräver tyvärr flash, då man inte kan ladda ned just den här video från googlevideo i ett bättre format.

Stephen Hawking frågade internet förra veckan: “Hur kan människan överleva de kommande 100 åren?” William, skicka honom ett designförslag.

I lördags var jag på fest med monopoltema. Folk kom utklädda till strykjärn, Norrmalmstorg och andrapristagare i skönhetstävling. Jag var för lat för att klä ut mig, även om jag gärna hade kommit som Narvavägen, i det där härliga orangegulrutiga mönstret, eller som Hornsgatan, med ett rött band runt halsen. Ölen kostade 2000 kr, men pengarna var gratis. Man kunde dryga ut kassan genom att passera gå, spela blackjack, smöra för festarrangörerna och utnyttja de chanskort som man hade fått. Själv vann jag en tävling i Dance Dance Revolution och inkasserade 6000 kr. Det var tydligen en intensiv jakt om att få mest pengar på banken vid festens slut. Jag hade missat det hela, men det fanns en hiscorelista på scenen. Några hade samlat på sig flera hundratusen när min kompis Andreas, med ett välplacerat övertalningschanskort, några minuter innan stängning, sätter in 2147483647 kr, en härligt rund siffra för oss som pysslat för mycket med datorer.

I och med att det var monopolpengar gick det inte att växla till någon mindre virtuell valuta. Enligt mig är all valuta virtuell, den svenska dock mer påtaglig då den bland annat kan kopplas till det reella taket över mitt huvud. I den intressanta icke-riktiga världen Second Life finns valutan Linden Dollars. Dessa går att officiellt byta mot riktiga dollar. Det finns även en bostadsmarknad och mäklare. Jag höll på att skriva virtuella mäklare, men de är faktiskt riktiga, trots att landet de mäklar är virtuellt. En del tjänar dessutom pengar i den riktiga världen. Den mest kända, även kallad The Government i sin värld Dreamland, är Anshe Chung. Enligt en intervju är hennes virtuella tillgångar hett eftertraktade av en rysk maffia. Hon blev dessutom sur för några månader sedan när Linden Labs (som är arkitekterna av Second Life) ändrade på transportsystemet.

Du kan när som helst förflytta dig till någon del av världen, men du landade alltid vid hubstationer, alltså ungefär som en tågstation, utan tåg. Land nära en hubstation var då värt lite mer, då det lockade till sig fler lata nybörjare som inte orkade gå långt trots att de satt ned, och du hade större chans att kränga fler objekt, om du hade en liten affär vid hubstationen än mitt ute i vertexskogen. Linden Labs plockade bort stationerna och lät folk förflytta sig vart de ville. Anshe, deras bästa kund, blev arg. Linden Labs sa förlåt och erbjöd lite pengar tillbaka och alla vara nöjda och belåtna igen.

Trots att det inte råder direkt brist på land och att det finns ett väldigt trevligt transportsystem, finns det i alla fall något som kan kallas för bostadssituation i Second Life. Den kan omöjligen vara sämre än Stockholms, men det är lite lustigt att den finns över huvud taget. Själv skulle jag gärna se en till dimension. Lite svårnavigerad kanske, men oj vilka planlösningar, 1:a med kokvrå och hemliga lönngångar överallt. En annan sak jag skulle vilja se är en bostadsituation som förändrar sig själv, baserat på kärlek. Avståndet mellan alla personers bostädar är omvänt proportionellt mot hur mycket man tycker om varandra. Det är uppenbart att det skulle bildas någon slags hippiekollektivgröt i mitten, med små förortskluster med olika hippieklaner som krigar mot eller struntar i varandra runt omkring. Sedan kanske en karavan med ständigt förflyttande husbilar med konflikträdda människor och stalkers. Jag tänker sluta svamla nu, men ni får gärna spinna vidare.

Another World - ett av mina favoritspel till Amiga, går nu att ladda ned och köra i Windows. Jag försökte få igång det i Linux, med Wine, men lyckades inte. Jag kommer ihåg att jag köpte spelet på en fredag och klarade det till slut på söndagen. Jag var väldigt besviken. Så bra, men över så fort. Sedan ägnade jag de nästkommande veckorna åt att försöka klara det så fort som möjligt. Tror jag klarade det på ca 30 minuter som snabbast.

Eric Chahi, som har gjort spelet och satt upp webbsidan, förklarar även lite hur han gjorde spelet (på franska).