Jon Åslund

Sissi stöder kampanjen Hitta Jon en trevlig lägenhet. Från inlägget låter det som att jag är en väldigt kräsen person som bara kan tänka mig att bo i Vasastan eller på Kungsholmen. Det är inte helt riktigt. Kan mycket väl tänka mig Södermalm. Det är i och för sig inte riktigt heller sant. Jag föredrar innerstan framför Alby eller Kårsta, men nästa vecka ska jag på en visning i Solna. Enligt Karolina Lassbo verkar Bromma inte helt fel heller för sådana godis- och kycklingätande rymdoffer som jag.

När jag var liten och besökte släktingar läste jag serierna i Allers, Hemmets Veckotidning och Året Runt. Jag kanske försökte mig på ett korsord också, men jag har aldrig varit bra på det. Sissi nämner ibland att hon läser Allers. Tydligen himlar jag med ögonen då och som hämnd har Sissi tvingat mig att recensera en Året Runt.

Att bara titta på omslaget ger mig rysningar. Vit och gul text på röd, blå och rosa bakgrund. Blev positivt överraskad när jag såg en inledande artikel med en bild från Kommissionen, men det visade sig vara en artikel om hur Katarina Ewerlöf och hennes sambo träffades så jag orkade inte läsa den. Sedan berättar folk om hur deras katt överlevde och när de träffade sin bror för första gången. Någon visar upp sin trädgård, någon lagar mat, någon ger bantningstips, några frågar doktorn och någon saknar en gul elefant. Enligt Året runts egna spiritualistiska medium ligger elefanten i ett förrådsliknande utrymme. Försöker lösa barnkorsordet, klantar mig lite på en gång, fest ska givetvis vara kalas och inte party, riktigt hemsk film ska tydligen vara rysare och inte Jägarna, går dessutom nästan bet på två frågor om Harry Potter, men lyckas knäcka det till slut. Roligare än så blir det inte.

För att komma i balans igen tänker jag läsa lite ur Higher-Order Perl resten av kvällen.

Användbarhetsgurun Jakob Nielsen rapporterar om tio designmisstag hos bloggar. Vissa punkter kan dock inte kallas för designmisstag. Egentligen är det en lista med tio saker som bloggare bör undvika om de vill nå så många läsare som möjligt och få respekt i den prestigefyllda värld som kallas bloggosfären. Inga nyheter direkt, men även om jag känner till allt så faller min blogg på flera av punkterna.

1. Ingen information om författaren

Saknar definitivt en sida om mig. Enligt Jakob ska man här nämna vad man håller på med och vad man har gjort för att övertyga läsaren att man vet vad man skriver om. Söker man information om till exempel Feministiskt Initiativ så känns källan för mig mer intressant om det är någon som är med i partiet än om det är någon som har läst om partiet i kvällspressen.

Jag har ingen direkt inriktning i min blogg. Ibland handlar det lite väl mycket om mig och där är ju den definitiva källan jag. “Jaa, men det är ju han som är han. Den killen vet vad han snackar om!”.

2. Inget foto på författaren

Det har hänt att jag visat bilder på mig, men jag har ingen på framsidan så att man snabbt kan se vem jag är. I vissa sammanhang, när blogg och verklighet möts, till exempel efter bloggöl, är det väldigt passande att ha en bild på sig själv. Jag upptäckte själv hur mycket lättare det var att koppla folks ansikten till deras bloggar än enbart via namn som jag lätt glömmer bort. Det skulle säkert underlätta för andra om de kunde koppla min blogg till mitt ansikte. “Jaa, men det är ju han som är han. Den där killen som inte visste vad han snackade om.”

3. Ickebeskrivande titlar

Här försöker jag göra mitt bästa och ger mig själv en vit kamel. Ibland skojar jag till det, men försöker fortfarande behålla någon slags relevans till inläggen. Det märks vilka titlar som går hem hos de som söker information, enkla titlar som beskriver saker och personer. Köpa gobräde är det inlägg som får flest träffar från Google, därefter Uni Hoffer och Xena Kallur (nej, ingen söker efter Xena Kallur, bara Kallur).

4. Länkar som inte säger var de pekar

Ibland sitter jag i flera minuter för att komma på ett bra sätt att skriva en mening så att länken passar in. Det är ofta lättast att tänka hur man ska skriva om man skriver ut sitt inlägg på papper och ger till någon. “Klicka här” är inget du kommer hitta på mina sidor.

5. Favoritartiklar begravda

Att framhäva några inlägg som har blivit populära är ett bra sätt att fånga kvar läsare. Om någon kommer till en sida via en sökning eller något annat sidospår och sedan vill läsa mer, visste skulle det kännas bättre om du kunde rekommendera en text åt dem än att de bara på måfå valde något, vilket med stor sannolikhet skulle vara något för dem ointressant. Ett enkelt sätt är att länka mellan sina egna inlägg, vilket jag brukar göra. Jag har ännu inte skrivit något som har blivit väldigt populärt, men i sådana fall skulle jag nog länka till den texten från framsidan på något sätt.

6. Kalendern är enda möjligheten till navigering

Bloggkalendern har jag aldrig förstått mig på. Den enda information den ger mig är ett mått på hur ofta någon uppdaterar sin blogg, då dagar som har artiklar brukar vara markerade med en speciell färg och ha en länk. En bra sökfunktion är ett måste och passande kategorier kan också hjälpa. Min blogg har en ganska bra inbyggd sökfunktion, annars fungerar även externa tjänster som Google blogsearch.

Alla mina kategorier är inte helt genomtänkta. De som är lättast att förstå är English, som bara innehåller inlägg på engelska, och Image, som innehåller bilder. Ofta blir det att jag inte kategoriserar inlägg alls. Min tanke är att om jag kommer på att jag skriver tillräckligt många inlägg som tar upp ett visst ämne, så skapar jag en ny kategori då och kategoriserar i efterhand.

7. Uppdateras oregelbundet

Ett tag skrev jag varje dag, men det orkar jag inte nu. Om jag inte kan komma på något att skriva, skriver jag inget och försöker inte pressa fram en rolig länk eller något, även om jag säkerligen har läst mycket roligt den dagen, som antagligen andra också skulle tycka om. Jag kan inte direkt komma på varför det skulle vara dåligt med oregelbundenhet för att behålla sin status. Exemplet som Jakob tar upp där någon uppdaterar varje dag och sedan inte postar något på flera månader kallar inte jag för oregelbundenhet, det är ett uppehåll, ett avbrott, vilket jag förstår kan tappa läsare. Att ibland skriva varje dag, ibland var fjärde dag, ibland två gånger om dagen är oregelbundet, men helt ok för mig.

8. Blanda ämnen

Den här punkten kan jag nog hålla med om mest, samtidigt som jag själv faller på den hårdast. Bloggar med ett snävare område är ofta mycket mer intressanta att följa än de som beskriver allt. Det känns som man kommer närmare kärnan av det man är intresserad av. Chansen att en bloggare som skriver om allt möjligt ska börja skriva om sådant som du inte är intresserad av är väldigt stor.

9. Glömma bort att du skriver för din framtida chef

Att man ska se upp med vad man skriver är väl bra att tänka på ibland, men jag förstår inte varför Jakob oroar sig för sin framtida chef.

10. Ha ett domännamn som ägs av en bloggtjänst

Att låsa sig vid någon annans domän känns alltid dumt, oavsett om det är en blogg eller inte. Jag förstår dock vikten av att kunna använda något som Typepad, vilket förenklar livet för många som bara vill skriva och inte bry sig om tekniska detaljer som att uppdatera sin bloggprogramvara stup i kvarten eller hantera backuper av sin data.

Fler misstag

Givetvis finns det fler misstag som folk gör. Här är några av mina teorier om misstag som gör att en blogg inte är lika populär som den kanske borde vara.

11. Inget eget utseende

Egentligen har det med alla webbsidor att göra, men det har blivit ett extra stort problem bland bloggar.

Jag kör fortfarande med det förvalda temat Kubrick i Wordpress, vilket säkert många känner igen från andra bloggar. Det gör att folk har svårt att skilja min blogg från alla andra och jag har svårt att sticka ut och bli ihågkommen. Det behöver inte vara mycket. Är färgtemat neutralt räcker det ofta med en liten bild, på dig själv eller något som är unikt för dig och din blogg. De flesta teman som går att välja med blogspot och andra tjänster är dock alldeles för designade, vilket gör att väldigt många bloggar ser likadana ut.

Till och med Jakob Nielsens egen hemsida som ser väldigt spartansk ut, är lätt att känna igen på den gula raden längst upp och den färgglada texten useit längst upp till vänster.

12. Flöden som saknar full text

Jag läser alla mina bloggar i en speciell flödesläsare, så att jag slipper gå in på alla sidor manuellt och kan på ett enkelt följa alla via ett gemensamt gränssnitt. Om bloggen inte skickar med all text i sina flöden måste jag ändå gå in på sidan och chansen att jag orkar sjunker för varje nytt inlägg utan full text. Saknar bloggen ett flöde över huvud taget, är det stor chans att jag inte orkar läsa den alls.

Eclipse 3.1.1 har precis blivit uppladdad till Debian. Eclipse är en editor för programmerare, skriven i java, som äter upp alla dina systemresurser. Att kunna kontrollera den helt från tangentbordet går inte riktigt ännu på ett smidigt sätt och den har fortfarande en del grafiska buggar, som ofta verkar uppstå tillsammans med fönsterhanteraren Ion. Till sitt försvar är den fri och har ganska trevliga funktioner när man programmerar java.

• Den ser alltid till att koden är kompilerbar och pekar tydligt ut med röd text var det är fel.
• Den föreslår ändringar för att lösa problemen och kan även utföra dem.
• Kommer man inte ihåg namnet på en metod visar Eclipse en lista med tillgängliga metoder för objektet.
• En annan trevlig funktion som jag använder mig mycket av är att hoppa till olika delar av koden. Man följer en länk från ett metodanrop och Eclipse öppnar filen där metoden finns och placerar markören där metoden står.

Att den senaste versionen av Eclipse snart finns i Debian är väldigt trevligt. Jag hoppas också att det innebär att de fria JDK:erna har blivit tillräckligt bra. Jag kör fortfarande Suns JDK och har även testat JRockit, men vill gärna byta om det går.

Via Qritiq (med två q, några i:n, ett r och ett t) hittade jag Ladislaus Horatius blogg Kalla Linjen. Jag var nyfiken på tonen i Qritiqs podsändningar och hade laddat ned introduktionsavsnittet. Det var lite segt i början, men när Richard ringde upp Horatius för att fråga vad kritik var blev det genast mycket mer intressant. Efter ett tag kom de in på schlagerjuryn, musikaler och varför
Andrew Lloyd Webber bör överlämna sin musikalkungatitel till Stephen Sondheim. Då hade jag redan glömt bort att jag lyssnade på en introducerande podsändning för att bara kolla läget och var helt inne i samtalet.

Nyligen var Horatius på bokmässa och för några månader sedan i en parallell verklighet besökte han även Bloggforum. Jag är ganska säker på att min flickvän som var där och såg intervjun tyckte den var bra.

Det vore kul att stiga in i en av hans salonger, den brusfria och välpolerade produkten av hans tänkande, packeterat till en trevlig afton. Även om jag nu har läst om hans jobb som salongskonsulent, vet jag ändå inte vad som händer där. Jag har fått för mig att salonger är mysiga med dämpad belysning, mycket tyg och mjuka väggar som dämpar ljud, en kopp te, en fåtölj åt varje person eller en hel soffa om man har väldigt bred klänning, någon som läser ur en bok, någon som bara håller i en bok, kanske för att det inte finns något bra ställe att lägga den på, lite musik och folk som glittrar och ler.

Vad är definitionen på Web 2.0? Vilka webbsidor kan man kalla Web 2.0 och vad för teknik används för att skapa sådana? Det är några frågor som den nya svenska bloggen Web 2.0 försöker besvara.

Det är väldigt hipt och häftigt med tekniken bakom Web 2.0 just nu, men om det ska bli något ordentligt av det måste det till ännu bättre verktyg. Det är fortfarande väldigt mycket cargo cult över javascript-världen, även om bibliotek som Prototype, Scriptaculous och Behaviour har gjort det enkelt att göra snygga grejer även för dem som bara behärskar copy & paste.

Uppdatering: En trevlig samling engelskspråkiga bloggar om just Web 2.0 har i dagarna samlat sig under fanan Web 2.0 Workgroup. Namnet kommer dock att kännas så ute när ingen pratar om Web 2.0 längre. Loggan är inte heller speciellt snygg, alldeles för mycket text och siffror. Då gillar jag bättre det där lövet (9 rules) som man ser lite här och där.

Om två veckor är det tydligen Nordic Perl Workshop i Stockholm. Det är lite komiskt att jag har ganska bra koll på vad som händer runt om i perlvärlden via nätet, men inte visste att det fanns en konferens i närheten av mig, förrän någon nämnde på irc.

Jag tänker gå. Det blir nog kul. De verkar inte fått upp så mycket information på hemsidan ännu, men jag vet att Marcus Ramberg kommer dit för att prata om Catalyst.

Uppdatering: Autrijus Tang meddelade att han tänker komma och prata om Pugs och Haskell.

Hittade en intervju med en av mina favorittyskar (jag samlar på tyskar), Mareen Fischinger. Förutom att hon brukar inspirera mig med sina bilder, har hon fått mig att vilja göra en sås som innehåller tomat, mörk choklad och peppar.

I söndags tittade jag på japansk tecknad film (och grät, jag får bonuspoäng av tjejerna på jobbet för att jag vågar erkänna att jag har gråtit, men inte för att det berodde på tecknad film), igår diskuterade jag samuraifilmer, idag funderade jag på om jag skulle äta sushi eller ramen, till höger om mig ligger The Second Book of Go och precis till vänster om mitt tangentbord står en burk sushi-plåster, “perfect for cuts, burns, eel stings or other minor boo-boos”. Jag gillar Japan helt enkelt.

Därför har jag givetvis testat den nya Onaka-filen, med smak av grönt te. Vanligtvis gillar jag grönt te och jag tycker även om glassen med smak av grönt te som man bland annat kan få på Helens Sushi. Till och med det väldigt bittra gröna teet med konsistens av nyponsoppa, som serveras under teceremoni är gott. Onaka-filen saknar dock något. Till att börja med smakade det inte så mycket grönt te. Lätt sötad med honung står det på förpackningen, vilket är en understatement. Jag hade hoppats på en riktigt die-hard, grön knarkfil. Chansen att jag kommer köpa den igen är nog liten, speciellt med tanke på att den med oerhört stor sannolikhet kommer att floppa och försvinna snabbare än man hinner säga limited edition lakrits-festis.

Jag verkar inte vara ensam om att vara missnöjd. DASAI tycker att Arla hycklar med japansk kultur.

Idag var det återigen den trevliga tillställningen bloggöl. Jag hade först bara tänkt nämna att jag åt en clubsandwich, för att förstärka imagen av min dagboksblogg, men här kommer ändå en sammanfattning från mitt hörn av det runda bordet.

Waldemar och Alexander från Eudoxa där. Jag kände inte till Eudoxa, men hade precis läst artikeln om den tredje internetrevolutionen, som var skriven av en dem. Waldemar undrade varför ingen bloggar om lokalpolitik och var humorbloggen har tagit vägen. Även om jag själv inte orkar med att läsa om politik så tror jag att det skulle bli väldigt uppskattat. Det verkar finnas ett hål. Saknar också bloggar med humor. Jag läser bara en blogg som man kan kalla för humorblogg; Whytheluckystiff - blandar absurda historier med ruby-programmering. Vill ni lära er att programmera ruby, rekommenderar jag varmt Why’s (Poignant) Guide to Ruby. Alexander tipsade mig om en samuraiserie, som heter Lone Wolf and Cub, som jag definitivt måste se/läsa någon gång.

Vi pratade också om podcasting en stund, då Richard från Qritiq kom. Han var ingen bloggare utan en poddare (det kanske finns ett bättre ord, men poddare låter roligt). Det finns ganska många bloggar idag som är lika välskrivna som vissa tidningar, men det är väldigt få podsändningar som håller samma kvalitet som radio. Min favorit är Lugradio som är lite som spanarna, fast med ett gäng engelsmän som sitter och käbblar om trender och nya saker, men bara om Linux och med mer svordomar. De flesta podsändningar är idag enligt min mening alldeles för långa. Jag vill kunna skumma igenom flera olika inlägg för att snabbt se vad som är intressant. När jag väl har gjort det kan jag ägna en längre tid åt ett inlägg. Det är dock väldigt svårt att snabbt bläddra igenom ljud.

Erik och jag diskuterade hur man finner de intressanta godbitarna. Intressant.se? Nä, den är inte riktigt där ännu, även om den är ganska ok. Jag pingar den inte automatiskt, men lägger ibland in inlägg manuellt för att se om folk tycker att jag skriver något som är intressant. Johans intressant, nyligen och knuff är dock tillsammans en bra samling verktyg, som jag använder ofta. En nyhetskälla som jag använder för att hitta intressanta saker är Eriks blogg. Istället för att läsa allt det som han läser, så låter jag honom göra slavjobbet och läser det som han plockar ut. Inte precis det jag skulle välja som mest intressant antagligen, men det funkar förvånansvärt bra.

Innan jag hann gå, så pratade jag lite med Håkan - Adventuredad, som har en mycket välskriven blogg med fina foton om hur det är att vara pappa. Speciellt kul är inläggen där han skriver till sin son.

Uppdatering: Det dök faktiskt upp en lokalpolitikerbloggare efter ett tag, Anders Löwdin i Bromma, men jag hann inte prata med honom alls.