Jon Åslund

Skype berättar vad som hände den 16 augusti.

On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.

Då jag själv aldrig använder Skype tänker jag inte på hur stort det egentligen är, men förra torsdagen och fredagen hörde jag folk prata om det. Det var människor som jag inte känner, som jag passerade på stan, det vill säga vanligt folk, inte som du och jag.

Det hela påminde om när USA:s telefonnät för långdistanssamtal låg nere en dag för 17 år sedan. Inte något jag kommer ihåg själv, men som beskrivs ingående i Bruce Sterlings bok The Hacker Crackdown, vars första kapitel inleds med

On January 15, 1990, AT&T’s long-distance telephone switching system crashed.

Det som gjorde att Skype mådde dåligt berodde på ett fel i deras kod som hanterar när Skype mår dåligt. Ni inser problemet. Så länge Skype mår bra, så mår Skype bra. Om Skype plötsligt börjar må dåligt, så inträffar felet som gör att Skype fortsätter att må dåligt. Det plötsliga inträffade tydligen när flera Windows-datorer startade om på grund av en säkerhetsuppdatering som Microsoft skickade ut.

The high number of restarts affected Skype’s network resources. This caused a flood of log-in requests, which, combined with the lack of peer-to-peer network resources, prompted a chain reaction that had a critical impact.

Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly. Regrettably, as a result of this disruption, Skype was unavailable to the majority of its users for approximately two days.

En kedjereaktion i det självläkande systemet. Nästan som i USA för 17 år sedan. De hade precis uppgraderat större delen av sina servrar till System 7 med ett nytt fint växelsystem.

The 4ESS switch used its new software to monitor its fellow switches as they recovered from faults. As other switches came back on line after recovery, they would send their “OK” signals to the switch. The switch would make a little note to that effect in its “status map,” recognizing that the fellow switch was back and ready to go, and should be sent some calls and put back to regular work.

Unfortunately, while it was busy bookkeeping with the status map, the tiny flaw in the brand-new software came into play. The flaw caused the 4ESS switch to interacted, subtly but drastically, with incoming telephone calls from human users. If — and only if — two incoming phone- calls happened to hit the switch within a hundredth of a second, then a small patch of data would be garbled by the flaw.

But the switch had been programmed to monitor itself constantly for any possible damage to its data. When the switch perceived that its data had been somehow garbled, then it too would go down, for swift repairs to its software. It would signal its fellow switches not to send any more work. It would go into the fault recovery mode for four to six seconds. And then the switch would be fine again, and would send out its “OK, ready for work” signal.

However, the “OK, ready for work” signal was the very thing that had caused the switch to go down in the first place. And all the System 7 switches had the same flaw in their status-map software. As soon as they stopped to make the bookkeeping note that their fellow switch was “OK,” then they too would become vulnerable to the slight chance that two phone-calls would hit them within a hundredth of a second.

Telefonkraschen fick större konsekvenser än att folk blev arga på telefonbolagen. Secret service, som hade mest koll på datorbedrägerier då, var till en början övertygade om att någon hade hackat sig in och förstört telefonnätet och använde händelsen för att spåra upp och arrestera misstänkta och konfiskera misstänkt material, bland annat ett antal datorer, hårddiskar och floppydiskar, som tillhörde rollspelsföretaget Steve Jackson Games. Detta ledde i sin tur till ett långt och utdraget rättsfall och att Electronic Frontier Foundation skapades. Jag rekommenderar verkligen er att läsa The Hacker Crackdown (HTML-version) om ni vill veta mer.

Jag antar att Skype-kraschen bara kommer resultera i att folk blir lite tjuriga i någon vecka och att fri-mjukvarufolket fortsätter att utnyttja situationen för att förespråka något öppnare alternativ, själv hoppas jag på något Jingle-baserat.

Jag undrar dock vad som hade hänt för 17 år sedan om den där break-satsen inte satt fel.

As it happened, the problem itself — the problem per se — took this form. A piece of telco software had been written in C language, a standard language of the telco field. Within the C software was a long “do… while” construct. The “do… while” construct contained a “switch” statement. The “switch” statement contained an “if” clause. The “if” clause contained a “break.” The “break” was supposed to “break” the “if clause.” Instead, the “break” broke the “switch” statement.

That was the problem, the actual reason why people picking up phones on January 15, 1990, could not talk to one another.

Ungefär 1996 skaffade jag mig ett konto på passagen. Det var dags att överge geocities, som bara blev segare och segare och började fyllas med massa läskig reklam. För att få ett passagen-konto var man tvungen att ange sin hemadress, så att man kunde få ett papper hemskickat, som man var tvungen att skriva på och skicka tillbaka. Det är sant, jag ljuger inte!

En av sakerna som jag ville göra var en web comic. Just nu kan jag inte komma på några andra förutom Dilbert som fanns då, men jag läste en hel del och Dilbert tyckte jag inte ens var speciellt bra. Det tog minst 5 år till innan jag insåg hur företagsbyråkrati kan resultera i humor. Jag ville göra ett eget försök. Den blev svartvit, väldigt flummig och inte så kul. I klassisk stil hade jag gästcomics. Min kusin Klas gjorde om en klassisk ordvits till seriestripformat i Windows vanliga ritprogram. Jag tror jag själv ritade alla mina i Deluxe Paint på min Aaaaaaamiiiiga. Det blev en stadig skara läsare på ca 5 personer, som då och då frågade mig om jag hade lagt upp någon ny strip (det var så man pollade feeds förr).

Det blev totalt sex strippar på webben, inklusive Klas gäststrip, innan jag gav upp. Jag försökte lite senare när vi skulle rita serier till en tidning. Då hade jag gett upp det här med att rita och bara kopierade bilder från internet och satte dit lite roliga pratbubblor. Mitt största tecken på framgång var att någon (antagligen Arla-kodare) hade klippt ut den strippen som jag tror handlade om Bamse som sög ut hjärnan på en Arla-ko-demon och klistrat upp på väggen i ett datarum på PDC.

För att kunna motivera ett sådant här inlägg måste det komma en slutkläm.

Tadaa, jag har gjort en ny seriestrip!

Den är dock inte riktigt klar. Faktum är att jag har inte ritat något alls. Jag skulle kunna göra som jag har gjort förut och bara användiga färdiga bilder, men det här kräver lite mer bildspråk än 3 dinosaurier som pratar om vänskap. Jag vill snart gå och lägga mig, så jag tänker rita klart den i er fantasi istället.

Två personer ligger bredvid varandra i en säng, eller det är nog förresten en soffa. Det är lite svårt att se och hur ritar man egentligen streckgubbar som ligger bredvid varandra? Alla streck bara sitter ihop och det kanske mer liknar en burk med vandrande pinnar. Men de har det väldigt mysigt i alla fall och har diskuterat vänskap och akronymer om vartannat. Plötsligt biter hon honom i örat.

“du…” får han ur sig innan hon biter hårdare och han tystnar.

Det kan vara lite svårt att skilja på vem som är hon och vem som är han, så vi kan säga att han blundar och har hatt eller har haft hatt på sig någon gång under dagen så hans hår är lite rufsigt.

“vad är det?” mumlar hon fram, utan att släppa.

Hon har ingen hatt, men en halsduk och en kofta, som hon har tagit av sig och lagt i hallen, flera timmar innan hon la sig i soffan. Han tar ett djupt andetag och öppnar ögonen och stirrar rakt uppåt.

“du vet att det här inte är bra?” ljuger han och försöker egentligen inte att fösa bort henne, men lyckas. Hon lägger sig ovanpå honom och jagar hans flackande blick som visar att han inte vill bli ertappad.

“mmm, men jag måste.”

Hon faller ned på andra sidan och testar om det örat smakar likadant.

“jag märker det”

Han märker det. Hon bestämmer sig för att lägga en fälla.

“låtsas att det bara är alkoholen”

Han tänker noggrannt igenom kvällens händelser, glas för glas.

“men du har inte druckit något”

Pang. Han föll rakt ned.

“men det har du, så du kommer ändå vakna upp och må dåligt”

Kvällens händelser ligger i cachen och han kommer snabbt ihåg glas efter glas efter glas.

“… ok. det funkar” erkänner han och fångar hennes händer. De försvinner bort.

Några timmar senare…

Han vaknar upp, mår asdåligt, och vill tillbaks in i drömmen igen. Han lyckas utan problem somna om, men hittar inte tillbaka.

Någon timma senare…

Vi ser hur han motvilligt krälar till duschen, vilket får symbolisera hans försök att släppa taget om drömmen och gå vidare i livet, även om det känns som att han bara står still och tiden flöder förbi honom, likt vattendropparna från duschen som normalt sett brukar komma ur munstycket ovanför honom, men inte just idag för de håller på och renoverar och har stängt av vattnet i badrummen mellan 08-16. Medan han borstar tänderna i köket försöker han fundera ut hur man kan göra den där drömmen till en seriestrip. Tänk er en stor tankebubbla som liksom innesluter hela det här inlägget.

Det finns några saker i livet som man ibland måste stå till svars för. En av sakerna är att vid stickprovsliknande kontroller behöva förklara för de som sitter i kassan vad man ska göra med allt som rullar förbi på bandet framför dem. “Bröd… ost… så, det blir mackor ikväll?” Jag lägger mig oftast direkt och nickar lite, men jag har funderat på att försöka bluffa med något coolare som “lite tilltugg till picknick imorgon, har gjort tapenad, roliga röror och köpt två flaskor vin som du inte har hört talas om”, men då gäller det att de inte synar och ser standardmjölken åka förbi och man får gärna ha en delikatessprodukt på band längre bort.

Om det skulle rulla förbi ett paket kondomer blir det dock knäpptyst. Men man kan nästan höra hur de tänker vidare “… ok, vad har han mer… ah, men kom igen, gaffatejp… fanta… ostbågar… stackars tjej.. han kommer ju spilla läsk och få ostbågar på fingrarna… alldeles klibbig och kladdig… undrar om man kan ringa någon räddningsjour i förebyggande syfte.” Ovanstående är dock rent hypotetiskt, då jag aldrig skulle få för mig att köpa ostbågar.

Jag gillar att använda deras egen fantasi emot dem. Ibland när det är lång kö funderar jag på i vilken ordning jag ska lägga upp allting, så att jag enklast kan förleda dem in i några välkända recept och sedan när de förväntar sig den klassiska huvudingrediensen så glider det förbi en kokosnöt och lite ostron. Ha, sug på den! Det blir dock rätt lite kokos och ostron, men idag lyckades jag få in en liknande fullträff! “Vad ska du med hasselnötsmassan till?”

Frågan tog mig på bar gärning och hon pressade mig på ett svar “Har du det på mackan?” Min första tanke var att ljuga och försöka säga något roligt, men det stod helt still, så jag erkände och svarade högt så att alla andra också hörde: “Nussjoghurt!”

Nussjoghurt är en av alla miljoner smaker som tyskarna har på yoghurt. På liknande sätt som man kan hitta olika små yoghurtbägare i svenska mejeriavdelningar kan man hitta mjölk, smör och andra mejeriprodukter vid yoghurt-hyllan i tyska affärer. Jag tror aldrig att jag testade den smaken, men min tyska kompis Kai som bor i Sverige sedan något år tillbaka saknade den och kom på att om man blandar långfil och hasselnötsmassa så får man en liknande smak. Det smakar faktiskt ganska gott. Testa själv!

Recept på svensk nötyoghurt:

• Häll upp lite långfil i en skål (kan behöva klippas av med sax)
• Lägg i lagom mängd matskedar hasselnötsmassa
• Rör om med en sked tills det börjar göra ont i armen. Användning av stavmixer för att röra om görs på egen risk, då långfil kan komma upp i högre hastighet än man tror!

I slutet av påskhelgen hände det äntligen. Jag har gått och väntat i flera månader, långt innan december, då det hela liksom lades på is, ibland försökt glömma, men jag visste att det skulle ske någon gång. Mitt huvud spekulerade vilt förra veckan och påskdagen gick åt till att otåligt vänta på det oundvikliga. Mot kvällen stod det klart och när jag vaknade på morgonen på måndagen visste jag att jag kunde berätta det för henne.

Vi träffades på stan och gick runt överallt för att hitta någonstans att äta, men alla våra favoritställen var stängda. Den vänliga hälsningen “Glad påsk!” kändes mer som “Stick och brinn!” efter ett tag. Det blev till slut Malaysia och jag kände för att fira med gröna pannkakor till efterrätt, mmm smaskens!

Efter maten åkte vi hem till mig och kollade på Beetlejuice och spelade massa tv-spel (as you do). Efter ett tag tog batterierna slut och det fanns inga ursäkter kvar att hålla inne med det. Hela min kropp pirrade av upphetsning. Jag vände mig om i soffan och tittade på henne.

– Jag har något jag vill berätta.
[lång tystnad]
– Okej.
– Debian 4.0 är släppt!!!
– Eh, va?
– Precis! Jag trodde inte det var sant heller först. Det släpptes igår. Det har ett helt ny grafiskt installationsgränssnitt, översatt till 58 språk, stöd för amd64-arkitekturen, mer än 18000 paket som nu med Secure APT dessutom är signerade för ökad säkerhet.

Det visade sig att hon inte alls var lika exalterad som jag var, vilket jag i och för sig redan visste innerst inne. Hon kör ju Windows. Av någon skum anledning fanns det dock ett svagt ljus av hopp och jag tänker inte ge upp riktigt än. Det lär ju släppas ytterligare en version av Debian, som givetvis kommer vara ännu bättre!

Det ni just läste var två sanningar med modifikation. Imorgon tänker jag fira genom att stolt bära en nördig Debian-t-shirt som jag ska visa för flera hundra människor. Kanske äter en glass i Vallentuna också och tänker på stabil datorunderhållning något år framöver. Sweet!

I helgen var jag, Andreas och Magnus på FOSDEM i Bryssel. Jag såg många intressanta presentationer, men det fanns ännu fler. Ibland ville jag gå på fyra samtidigt.

Peter Saint-André, som är en väldigt skön snubbe, gav några bra föredrag om Jabber/XMPP. Det gick fort (även om han sa att han körde den långsamma varianten för oss européer), det var rakt på sak, väldigt lätt att hänga med, väldigt Lessig style. För er som vill se det kanske bästa exemplet på sådan presentationsstil bör titta på Dick Hardts presentation om Identity 2.0 som han höll under OSCON 2005. Den råkar dessutom vara väldigt aktuell nu när alla talar om OpenID.

Även Robert McQueens angränsande presentation om Jingle och ICE var väldigt bra. När ICE har stabiliserats och vi har fått en bra implementation, så kanske video- och ljud-konferensprogram bara kommer funka alldeles magiskt för folk.

Jim Gettys pratade om OLPC. Inget nytt av intresse, men det var kul att leka med prototypen. Den är långsam och buggig, men jag har ändå stora förhoppningar. Det här projektet känns helt fantastiskt stort och jag tycker det är konstigt att det inte skrivs och spekuleras mer om det.

Metasploit är ett annat roligt projekt, som jag helt hade missat. Jag hade hört namnet förut, men aldrig förstått vad det gick ut på. Kortfattat: ett ramverk för att skriva exploits. Något säkerhetsföretag presenterar ett säkerhetshål, någon skriver med metasploit snabbt ihop ett litet rubyskript som tar sig igenom hålet och vips så kan alla enkelt bryta sig in i en burk med det.

Under presentationen visades det hur man med det kraftfulla skalet mycket enkelt kunde hacka sig in på en opatchad Windowsburk. Vill du ha en CMD-prompt, VNC till skrivbordet? Lätt fixat.

Det var kul att höra att LinuxBIOS inte var ett dött projekt utan faktiskt används på riktigt. Det sitter kodare på AMD och MSI. Det känns inte helt overkligt att gemene man inom en snar framtid kommer att köra det på vanliga moderkort.

Andrew Morton presenterade lite nyheter om Linux för oss som inte orkar läsa LKML eller vänta på att Kernelnewbies ska uppdatera sin changelog. Alla systemanrop asynkrona, snart i en kärna nära dig? Det verkar som om de seriöst funderar på det och i den takt som Ingo Molnar programmerar, så kanske det kommer snart.

Frågan om mjukvarupatent i Europa är fortfarande inte död. Peter Hintjens från FFII beskrev det lite som en zombie som bara inte vill dö. I första zombiefilmen lyckades vi döda dem. EPO fick inte bestämma för storebror Europa hur patent skulle skötas. I tvåan - The return of mjukvarupatent har de ett nytt vapen, EPLA. Peter presenterade sitt motförslag, Ethipat. Försök inte få mig att beskriva det hela mer ingående än zombieliknelser. Jag förstår mig inte på detaljerna, och tro mig, det är mycket detaljer.

Vi träffade Erik Josefsson (som numera jobbar för EFF och bor i Bryssel) och Ole och vi ägnade kvällen åt att diskutera det här och mycket mer medan vi käkade belgiska musslor och våfflor och drack belgisk öl.

Se mina foton, andras foton och videoinspelningar av föredragen.

Jag har aldrig varit en flitig besökare av Stockholms filmfestival, även om jag gillar film. De enda filmerna som jag kan komma på att jag har sett var Ghost in the Shell 2: Innocence och Appleseed (2004) som visades för två år sedan.

En anledning att jag inte sett mer är att jag brukar komma på det för sent och inte hinner köpa biljetter. Trots intensiva reklamkampanjer med snygga affischer som är svåra att undvika, så orkar jag inte välja vilka filmer jag ska se. En stor anledning är att de har sådan kass hemsida. Den är jobbig att navigera, informationen och bilderna är inte speciellt bra och de har inga webbflöden för nyheter, bara nyhetsbrev via e-post. Sedan verkar sidan alltid dö under hög last varje år när de släpper biljetterna.

När jag snabbt skummade igenom titlarna i deras programöversiktspdf kände jag bara igen A Scanner Darkly, Chocolat och Gilbert Grape. Detta betyder inte att de visar dåliga filmer. Det är bara jag som har dålig koll. För att skaffa mig lite bättre koll, gick jag in på hemsidan, valde alla sektioner, alla filmer, alla dagar och klickade sök, för att få upp en lista med alla filmer. Sedan klickade jag 132 gånger, ett klick för varje film och läste den lilla beskrivningen och då och då tittade på en bild om det fanns någon. Precis, det hade varit lättare att gå till någon biograf och hämta en tidning, men koll fick jag. Det känns som att i princip alla filmer är sevärda, men så mycket orkar/hinner man ju inte se. Här är min lista med filmer som jag vill se (några av dem är dock redan slutsålda):

A Scanner Darkly - Halvanimerad science fiction med bland annat Keanu Reeves och Winona Ryder.

Clerks II - Jag har faktiskt inte sett Clerks, men flera andra filmer av Kevin Smith, som alltid är bra.

Daft Punk’s Electroma - Daft Punks förra film Interstella 5555 gjorde att ordet soundtrack fick en liten annan betydelse. Filmen kom efter deras album Discovery, men det var svårt att avgöra om filmen hade anpassats efter musiken eller tvärtom. Electroma innehåller ingen musik av Daft Punk själva, men verkar ändå väldigt intressant.

Renaissance - Fransk animerad science fiction!

Surprisefilmen - Överraskning som sagt. Folk hoppas på Inland Empire - Lynchs nya film, men den är för lång och passar inte in i schemat. Själv hoppas jag på Pan’s Labyrinth, men det lär det nog inte heller bli.

The Fountain - Jag saxar från beskrivningen: “The Fountain is a hugely ambitious, endlessly romantic and visually stunning action-sci-fi-fantasy-melodrama.”

The Science of Sleep - Från regissören av Eternal Sunshine of The Spotless Mind.

Jag kan dock tänka mig att se de här filmerna också. AK3, Black Gold, Bortspolad, Cashback, Chocolat, Come Early Morning, Dragon Tiger Gate, Little Miss Sunshine, Macbeth, Mulberry Street, Oskuld, Princess, Re-cycle, Shortbus, Snapphanar, Sway, The Hawk is Dying, The Last King of Scotland, The Promise, The Sasquatch Dumpling Gang

Någon som har lust att se på film med mig?

Apropå kepsar som låter, Wendell Hicken från MusicIP förklarar lite om deras tjänst MusicDNS och PUID. Kortfattat kan man säga att PUID är för låtar som ISBN är för böcker, fast lite mer avancerad.

PUID är en unik identifierare för ett stycke digital musik och kan fås fram genom att man gör ett akustiskt fingeravtryck av själva låten som skickas till MusicDNS som slår upp i sin databas och svarar med ett PUID eller genererar ett nytt. Det akustiska fingeravtrycket är tillräckligt robust för att inse att en låt som råkar finnas på flera skivor eller i folks mp3-/ogg-/flac-samlingar i olika bitrates är samma låt.

PUID 56d32908-b50f-8d03-e5bb-8b0368783ee8 identifierar Voltaires låt Goodnight Demon Slayer både från hans eget album Then and Again och samlingsalbumet Projekt: The New Face of Goth. Den blandar dock inte ihop olika liveframträdaden och kommer att generera ett nytt PUID för varje spelning av låten, vilket är anledningen till att jag skrev digital musik. Även coverversioner och remixar får andra PUID. Fingeravtrycket räknas bara ut från de 2 första minuterna av låten, så det går ganska enkelt att hacka det, om man nu skulle vilja det.

Förutom MusicIP själva givetvis så har musikmetadatasällskapet MusicBrainz anammat formatet. Har man ett PUID går det, likt jag gjorde ovan med Voltaires låt, att slå upp information om låten i MusicBrainz.

Koden för att göra ett akustiskt fingeravtryck för PUID-uppslagning är släppt under både GPL och APL. Själva uppslagningen är dock inte ens gratis. Man får visserligen göra 5 miljoner uppslagningar per månad, men mappningen mellan fingeravtryck och PUID finns inte tillgänglig, så om MusicIP helt plötsligt dör, så kommer PUID också dö. Dessutom är det bara fingeravtryckskoden för uppslagning som är fritt. Om det saknas i MusicIPs databas, så genereras ett speciellt fingeravtryck med mer information än normalt (även om jag inte riktigt förstår varför de behöver skilja sig). Detta fingeravtryck kan bara genereras av deras egna MusicMagicMixer eller av det simplare kommandoradsprogrammet genpuid, som än så länge bara är i beta.

Trots restriktionerna är det dock en väldigt användbar tjänst och tekniskt mycket bättre än TRM som MusicBrainz använde förut. Skulle PUID dö, så är det trots allt bara PUID som dör. Den metadata som folk i slutändan matar in i MusicBrainz förblir fri.

Helgen 13-15 oktober var det Uppcon igen. Den här gången var jag arrangör och fick en fin namnbricka som det stod fotograf på. Förutom det var jag sovsalsvakt på Linnéskolan, en av skolorna där vi hyste in folk från hela Sverige. Som vanligt var det helt fantastiskt kul och det tog mig ungefär en vecka att återhämta mig.

Det kom 1714 personer och 178 av dem var med i cosplaytävlingen. Förra Uppcon var vi lite missnöjda med just cosplayfotograferingen, så Daniel (aka Lendai aka the boss) hade köpt in lite blixtar och en bakgrund. Det var inga märkvärdiga saker, i princip de billigaste sakerna som fanns på cyberphoto, men det gjorde enorm skillnad. Min kamera ville inte synka ordentligt med blixtarna och vi hade inte tid att trixa, så Carl Oscar med sin superkamera tog bilderna inomhus och jag försökte mig på lite mer actionbilder utomhus.

Några bilder jag tog under helgen

De två bästa cosplayarna enligt mig. Lulu från Final Fantasy X och Suigintou från Rozen Maiden.

En manga som verkar oerhört populär, men som jag inte har läst är Deathnote. Ryuk som verkar vara galen i äpplen försöker här fånga ett äpple som Misa kastar bakom sig.

Från Zelda, Navi, den blå fen och en liten Link som traditionsenligt drack en “burk mjölk”, vilket fick allas hjärtan att smälta. Alla i publiken ler verkligen. Jag har studerat kortet hur länge som helst och har inte upptäckt ett enda olyckligt ansikte.

Kasper möter Pyramidhead i ITG och Disa bestämmer sig för att en Pop’n music-arkadmaskin är skön att sova mot.

Se fler av mina bilder från Uppcon 07. Ännu fler finns i Uppcons galleri.

Min kompis Nina har flyttat till Frankrike för att jobba med att promota maskindans och skriver om det i sin blogg Niya in France. Hittills har vi lärt oss att hon bor utanför Blesle i ett uråldrigt hus tillsammans med koalakillen, en DDR Supernova och en söt liten katt. Det här är just nu min favoritblogg. Go Nina! Kekekeke dancerush!!!!11one <3

Klockan är ungefär fem i tre och det här är första posten av två i ett litet tidstest.